hej storföretag! tummen upp!

apropå konstiga jobbmail, så skrev jag till Folksam och undrade hur de vill ha min flyttanmälan.

"person nr?"

blev svaret.

jag mailade då mitt personnummer, gick till jobbet, lämnade den döda mobilen hemma.

nytt mail från Folksam:

"lysna telesvar"




tycker egentligen att det är bra. vi behöver ju bättre integrering, så varför inte sätta någon som helt saknar servicekänsla och har bristfälliga skrivkunskaper på ett kundtjänstjobb? känns fräscht. känns 2010. trycker på like-knappen.

jag kan lika gärna dö jag också

jag tyckte att jag tog det faktum att jag ska vara internetlös ganska bra. tänkte ju att iPhonen är himla fiffig att ha i sådana situationer. då dog den.

kall och tyst ligger den nu och hånar mig.



dessutom är detta min värld:











jag vill hemskt gärna ha hjälp att lösa iPhone-problemet. jag har testat:

-2 olika laddare.
-att banka på den, svära åt den och klappa den snällt.
-hålla in avstängning + home samtidigt.
-hålla in avstängning + home, släppa avstängning efter 10 sek och hålla kvar home i 30 sek.
-ovan alternativ i både vägg och dator.

vi besökte oss i framtiden

idag har vi hälsat på i vår nya lägenhet. rummen ser annorlunda ut än i huvudet. det är skrämmande när man redan är ganska utmattad av röra och flytt, att stega runt i tomma utrymmen. så mycket som måsteMÅSTEm å s t emåste göras, ganska snabbt. gardiner är ett problem. eller bristen. mögel (svarta prickar?) på några fogar i badrummet ett annat. att flyttstädningen var inkonsekvent utförd kan man kanske leva med, men det skaver ändå där inne på irritationsnerven. likadant med en trasig, konstig tvålkopp på duschstången. men allt sånt löser sig ju. vår vaktmästare verkar bra.


en sak som däremot aldrig någonsin kommer att bli bra är avsaknaden av TV-uttag i sovrummet och att internettet tar tre till fem veckor att flyttas och kostar 500 spänn (de borde vara tacksamma att jag vill stanna som kund, kan man tycka). iMobilen är en bra nätersättare, men jag fattar inte hur jag ska lyckas se mina klockan tio-serier i framtiden. de hör liksom ihop med ett fluffigt täcke, borstade tänder och en snarkande kille bredvid. de är min nedvarvning, min sömntablett, mitt glas mjölk. allt kommer att förändras nu. jag är rädd.



i vårt nya, ekande tomma kök står ett tvåvåningsfat med dumle- och citronkolor. i kylen står två folköl. på golvet i vardagsrummet ligger en filt.

matematikproblem för pensionärer:

Arne har en 50cl-flaska. Hur många procent av flaskan går ner i facket i en läskback anpassad för 33cl-flaskor?


















svar: så gott som 100% om man trycker. tydligen.

OBS: det är inte Arne som är boven. Arne är snäll.

sharing is caring

himla tjatande om nerladdning.

jag brukar streama riktigt viktiga TV-serier, som gossip girl, men när till och med mina streamkanaler kräver att jag börjar ladda hem deras reklaminfesterade programvara, så vänder jag mig tacksamt mot pirate bay.

tisdagen ryms inte ens i nio kartonger utan man måste gå till ICA och köpa papperskassar också

jag tänkte precis att jag skulle skriva något urbota töntigt, i stil med "förlåt så himla mycket, kära ni, men jag har fullt upp och det finns ingen tid att skriva just nu", men jag skiter i det.

jag hade kunnat skriva. jag hade kunnat ta mig tid. men vad vill ni veta?

idag har jag inte haft tid att läsa tidningen, har knappt pratat med någon, har fått tre varuleveranser, serverat fika, druckit en folköl och nu måste jag kissa hela tiden. eller vill ni ha en lista med konstiga saker man hittar bland sina pinaler när man flyttpackar? nä, tänkte väl det.

jag är lika verbal som en hängmatta just nu.

tillfällig förvirring

jag lever i en flytt. överallt ligger travar, lådor, kassar och halvfärdiga projekt. väggarna ekar tomma och dammråttorna kilar obarmhärtigt över golven. min tillflykt är vår säng. där kan man rikta all sin uppmärksamhet mot Ullared. tacksamt.


jag hoppas att jag snart fattar att det inte kommer att vara för evigt, kaoset. annars finns det en risk att jag börjar följa ännu fler reality-serier.

jag är en sten i ett glashus

jag har väldigt svårt för när människor blandar ihop loser och looser.

jag har väldigt svårt för när människor gör samma misstag som jag gjorde när jag var tretton.

jag har fortfarande väldigt svårt att stava till ordet vesäntligt.

ett jubileum i miniformat

jag och min kille firar fem år. idag, eller i morgon. om det tvistar de lärda.

i veckan var martins kompis med i halv åtta hos mig, och vann. kanske på grund av sin fördrink. det kan vi aldrig veta. drinken såg i alla fall ut såhär, och det kanske är den bästa femårsfirardrinken någonsin:



piggelin och mousserande vin. vinelin?

och martin lagade mat till mig. men det gör han varje fredag när jag jobbar. och så ska det förbli. bannemig.



(jag är för övrigt alldeles rörd över att mitt FB-event om flytthjälp attraherat minst åtta fantastiska vänner, som prioriterar en nio-på-morgonen-en-lördag-flytt framför sina liv. heja dem! de är bäst!)

allt för att göra vardagen muntrare?

vem tror hon att hon är, som använder det typsnittet i sin jobbmail?!

i sökandet efter morgonfräschör.

jag har ju börjat sova med sleep cycle. det funkar sådär. i morse väcktes jag mitt i vad jag trodde var en dröm, men det var kanske bara sömn. trött och gnällig. som förr.



men det är ju inte så konstigt att den inte kan "wake me in the lightest sleep phase" när jag tydligen sover som en sten i flera timmar i sträck.



jag dricker vin nu. det brukar göra att jag sover sämre efter några timmar. vad gör man inte för att vara pigg dagen efter?

jag är som ett mynt. snygg och hård på ena sidan, trist på andra.

ni kanske inte tror att mitt arbete är särskilt kreativt, med tanke på att jag steker hamburgare och säljer kaffe till bowlare, men har ni försökt hålla en kylmonter full av kakor aptitlig en hel dag, eller blandat en sallad, så vet ni att det krävs en del finlir. jakten på den perfekta bacon och stekt ägg-burgaren tar aldrig slut.

ibland drabbar denna ohämmade kreativitet mig även på min fritid. det resulterar i att jag antingen konstaterar att jag hatar mitt eget utseende och börjar göra sporadiska sit ups, käka gurka och jogga på stället (jag har alltid haft en omöjlig och onåbar förkärlek för finlemmade fruntimmer), eller så blir jag rebellisk och tuff.



jag vet att de tu träta, men vem har sagt att livet ska vara enkelt?

hyckleri?

nu har det satt igång på allvar. det där gnället. SD får inte komma till tals, SD tas inte på allvar, SD hindras trots sina mandat. hur? ja, det är inte riktigt klart, men ODEMOKRATISKT är det i alla fall!


de kanske syftar till de övriga partiernas ovilja att samarbeta (vilket de var tydliga med redan före valresultatet), eller kanske är det demonstrationerna som skrämmer dem (denna förbaskade demokratiska rättighet).

måste kännas tryggt för dem i alla fall, att de kan fortsätta vara ett pinsamt missnöjesparti, trots framgångar.

har ni hört talas om Combat Espresso?

ni vet hur det är. man snöar in. i bästa fall är det något vettigt som drar i den surt energikrävande uppmärksamheten, som SAOL, wikipedia, artiklar om källsortering eller mellanösternkonflikten. men oftast är det meningslös tidsflykt. som att gå in på ellos sida, klicka på varje T-shirt och konstatera att den är ful. vakna upp två timmar senare och undra vad som hände.

har du tid över idag kan du gå in och kika på vad som finns i de olika ländernas soldatmat i afghanistan. NYTimes bjuder på smörgåsbordet.

nästan som en riktig morgon

morgnarna innan jag ska jobba kväll är ganska fantastiska. jag brukar till exempel vänta med att brygga kaffe tills jag känner fantomdofter av det.




muggar av Amy Higgason, Julia Galloway (2), Jeff Oestreich, Kathleen Guss & Stephen Robison,Steve Lee, Kristen Kieffer, Christa Asaad (2), Suze Lindsay, Allison McGowan, Matt Metz, Allegheny Meadows (2), Autumn Cipala, Julie Johnson, Shannon Blakey, Ellen Shankin, Michael Corney, Margaret Bohls, Aaron Nelson, Simon Levin, Matt Metz, Jeff Oestreich, Ellen Shankin, Katie Biderbost, Xiaosheng Bi, Steven Hill, Sam Clarkson, Cynthia Siegel, Steve Lee, Cheryl & Ron Husby, Ernest Miller och Malcolm Davis, från Gary Jacksons blogg om pottery, vilket jag skulle vilja översätta till krukmakeri, men klockan är bara åtta, så jag vågar inte.

vi är inte ensamma

"det var dåligt. men det är ju bättre nu."


regnet, blåsten, jobbtröttheten och kärringirritationen försvann nånstans på vägen och ersattes av rödblossande kinder och ömma handflator. tack till alla hundratals snygga människor som fick denna vansinnesmåndag att bli mer hoppfull än hopplös.






martin har tagit bilderna, men han är solidarisk och delar med sig.

visst kan vi försöka, men borde vi inte göra det i förrgår?

ska gå på en manifestation mot SD. stå i regnet tillsammans med ett gäng likasinnade depparjeppar. too little too late, kallas det visst.

//aktivistflikkan

morgonen efter

i malmö fick SD 8%

i herrgården, rosengårds beryktade kvarter, såg det ut såhär. socialdemokraterna 87,5%. på möllan röstade vi såhär. i valkretsen där jag växte upp, såg det ut såhär.

jag ägnar mig åt sifferfrosseri. staplar, procent, svart och vitt. det blir lättade då.

prognospessimist

idag fyller jarvis cocker för övrigt 47. grattis till honom. till oss? not so much.

ännu en anledning att rösta rödgrönt:

Maud via Veganmage.

vilken kvinna.


för övrigt så ser valutgången ännu osäkrare ut, nu när det framkommit att många röstar fel. S och SD förväxlas, Skånepartiets satir missförstås och hur många arbetarpartier får det finnas?

man blir ju trött och lesen.

jag är ett missnöjesparti

hej sydsvenskan. var ni också ute igår eller?




men det finns större blunders i tidningsvärlden. i den här bloggen kan man skratta gott åt några av dem. där hittade jag den här bilden:

last night I dreamed that somebody loved me

i natt har jag sovit med sleep cycle. såhär sov jag:

en helt vanlig onsdag

jag har röstat, skriver jag, och tänker att jag är unik.

vargarna ylar mot mona

jag vet inte om det är valrörelsen, eller i allmänhet, men det är något som känns unket med bevakningen av S, och framför allt när det gäller Mona Sahlin. det är som om alla partier får ledas av sin ideologi, förutom sossarna. de leds visst av en individ. som om en röst på S är en stående inbjudan till Mona, hem till TV-soffan, middagsbordet eller gympasset.

och personfixeringen funkar. S tappar väljare och alliansen växer, och jag skyller på mediebevakningen av denna kvinna som tydligen aldrig kan göra något rätt.


Jonas Gardell skrev en fantastisk krönika om Mona i gårdagens Expressen, men om ni inte orkar läsa den, så ger jag er ett utdrag:

Expressen hade till och med mage att häromdagen köra ”Tobleroneaffären” en gång till, som en sorts ”upplysning” om nån hade missat.
Observera att Expressen inte samtidigt kör finansminister Anders Borgs svarta barnflickeaffär i repris. Inte heller finner man det nödvändigt att påminna om utrikesminister Carl Bildts minst sagt dubiösa inblandning i Lundin Oil, eller upprepa turerna i förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins eventuella horköp

Expressen, 2010-09-14, s.7



media. vad ska man säga?

jag är inte sverige

min umgängeskrets är extremt homogen. när jag läser siffror inför valet blir jag därför överraskad, rädd och lite ledsen. jag gillar min värld bättre än den riktiga.

i min värld taktikröstar inte fyra av tio. i min värld är inte var tionde sverigedemokrat (malmö är värre än övriga sverige, de har redan fem mandat, vilket är fler än både MP och V). i min värld är göran hägglund en fjant, moderaterna pinsamma och vi är inte särskilt sugna på att få betyg från födseln eller ha med mamma och pappa på jobbet när vi ska löneförhandla. i min värld låter vi hjärtat bestämma.

det bästa hade ju varit om det var vi som bestämde. det hade främjat demokratin.

fo shizzle

god afton tisdag

det här är helt overkligt, men vi bakar kanelbullar.

HERREGUD vad otippat.

god morgon tisdag

jag surade lite över regnet, tills jag såg vädret på TV. någonstans har det skapats ett sverigeformat regnmoln, som lagts som ett lock över våra huvuden.

dyblöta, förena eder!




tv4 visar en ännu dystrare verklighet.

medicin?

jag skämtade häromdagen om att clownen är Pennywise. sedan dess gillar jag inte GB. snacka om självdestruktivitet.

blog award!

jag har fått en blog award av Trash is king!. tack kompis! det kändes först som ett tröstpris i sammanhanget, men ju mer jag tänker på det, desto mer skulle jag vilja printa bilden och sätta den på väggen. som en riktig vinnare. kanske gjuta en trofé.


med makt kommer ansvar, så här är reglerna:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den.
2. Tacka och länka till den som nominerade dig.
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.
4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.


sju bloggar som förtjänar detta fantastiska pris är, utan inbördes ordning:

1. kreativ karneval, som med sin interaktivitet får till och med mig att bli sugen på att brinna.
2. HMB, som är insprirerande, lite för ödmjuk och fantastisk.
3. sagan om ingen, för att Burgschki är brutal, varm, kall, kul, provocerande och ingen annan.
4. blajkel, i egenskap av intelligent skrattmaskin.
5. kitzekatze, vars blogg är som ett collage av fina bilder, bra musik och vettiga tankar.
6. lovely limpan, för briljant igenkänning.
7. emma says style, love & rock and roll, för att hon lyckats göra en modeblogg utan att vara en modebloggerska (respect!).


sju saker om mig:

1. jag drömmer stort och uträttar lite.
2. min brist på självdistans roar mig.
3. jag använder ungefär fem procent av mina underkläder.
4. jag kommer aldrig ihåg ett namn.
5. jag kommer aldrig ihåg ett ansikte.
6. jag blir kär i saker, låtar, koncept och filmer.
7. jag önskar att alla tampongsnören var rosa.

gnällgnällgnällgnällgnäll

det är så himla korkat att gå tillbaka till jobbet innan man är frisk på riktigt. för det första så blir man irriterad på sig själv och sitt jävla martyrskap. för det andra blir man förbannad på alla andra inkompetenta idioter som inte lyckas hålla min standard (!) när jag är borta. att börja dagen med att korrigera andras misstag, städa undan efter andra och leta upp saker som hamnat på fel plats botar varken huvudvärk eller trötthet. så det så. jag ska bara bli sjuk när jag är ledig framöver.


och förresten, burgschki, så var det ingen som tittade på mina bröst idag heller.


nu tycker jag att vi lyssnar på en låt i stället:
downloada den, för den är bra


collage av George Kalivas från http://twinsistermusic.com/

you are who you hang with

Look Kitten, I don't give a damn what you think. If I say I'm a feminist then by god I am one!

jag trycker i mig två alvedon till, och torkar förstrött av diskbänken. har fyllt diskmaskinen med gårdagens disk och hans frukostassiett. funderar på om man kanske skulle rösta på F! ändå. alla andra gör det ju. man är ju feminist och sådär. laddar tvättmaskinen. är ju hemma från jobbet, bara någon grad feber, man får ju göra lite nytta. kan ju inte bara vila hela dagen. har alltid gillat Schyman. en gång skakade jag hennes hand. hennes blick var moderlig och hon doftade rent (peter siepen luktar däremot svett). i duschen tvättar jag håret med mitt schampo. martin har sitt eget. jag har läst någonstans att det är viktigt att man har skilda dofter. det påverkar visst sexlusten. jag använder hårborttagningskräm, rakhyvel, balsam som doftar regnskogsfrukt eller liknande, filar hälar och knipsar naglar, avslutar med ett serum som ska hålla ihop hårtopparna och som känns som olja. jag tänker att det hade varit så jävla bra om vi kunde organisera oss, ryta ifrån, påverka. jag borstar tänderna och sätter på läppglans i färgen shiny strawberry. jämställdhet. ska det vara så himla svårt, egentligen? jag drar på mig jeans och ett linne med spets, mitt huvud dunkar och lederna febervärker. rollar armhålorna med deo som innehåller pärlextrakt, hämtar en filt, rullar ihop mig på soffan och somnar.

ynk ynk

i vanliga fall brukar jag bli lätt panikslagen när jag blir sjuk. jag inbillar mig att världen går under utan mig, och jobbet ska vi inte ens tala om. "jag har inte tid att vara sjuk!" är vad man säger och tror på det.

den här gången tänker jag ta mig den tid jag behöver. eftersom jag redan missat konsertkvällen så kan jag slappna av nu. jobbet klarar sig bättre utan mitt snor än med.


det hade däremot suttit fint med lite omtanke och medlidande.

(ja förlåt, martin, jag menar utöver: men du blir säkert pigg och orkar gå ut i kväll i alla fall!, när jag gråtfärdig huttrar med feberfrossa i soffan.)




på grund av feber:

1. jag skrattar för mig själv, när ögonen och världen inte håller samma tempo. jag är som en fyllegubbe.
2. jag stirrar på tomaten, som jag tänkt ha på mackan, och kan inte för mitt liv begripa hur jag ska kunna dela den.
3. jag somnar gång på gång i boken, men det slår mig inte att jag ska gå och lägga mig.

man blir liksom sugen på att rösta och springa runt naken i skogen

jag vet att ni redan hunnit se den här, men det är så sablarns fint:




sen ska man såklart läsa listan på Moderaternas ställningstagande genom åren som cirkulerar på Facebook via journalisten Carola Kilroy Westerlund, som kanske i sin tur har snott den härifrån.

...men klappa gärna

apropå dagens tjuvtittat.se, så kom jag att tänka på den här, tagen av en vän:

bortgjord

jag hade en idé om att jag skulle ut ikväll, eftersom jag är ledig i morgon och min själ törstar efter fantastiska upplevelser och goda drinkar. min masterplan var att gå till debaser och se jeffrey lewis. såhär stod det på FB om det:




fint. men jag gjorde självklart fel. mitt fejkade host och snörvel blev på riktigt, och jag gick hem från jobbet, och nu är jag för sjuk för att resa mig ur soffan, men tillräckligt frisk för att gräma mig till nya nivåer av självhat. vilken tönt man är.


det var den upplevelsen det.

morgonstund

jag börjar dagen med att vaska några öl.

help

ni andra sängdelare, hur löser ni lampkonflikten? en (jag) vill läsa, den andra (han) sova. i natt balanserade jag en cykellampa på huvet. känns varken ergonomiskt eller ekonomiskt.

de där fula clip-on boklamporna har jag förkastat. inte bra till pocket. finns det nån superriktad sänglampsmodell som jag missat?

somliga gläds åt sin egen olycka

diskmaskinen vägrar göra sitt jobb. allt blir rent utom koppar och glas. jag har hört att citronsyra ska vara lösningen, fast egentligen gillar jag idén med att handdiska, så just nu kan man säga att jag har kakan och äter den (chocolate chip).

jag slipper diska bestick, som är det tråkigaste i världen. jag får en anledning att dra på mig gröna diskskor och höja volymen på kenickie.


efteråt känns det som om man har gjort något vettigt och naglarna är alldeles rena.

dagens i-landsproblem:

jag har sovit för mycket de senaste dagarna.

min dygnsrytm är det inget fel på, men det där med att sova tolvtimmarsnätter är nog inget för mig. tant-ont i ryggen och överskottsenergi. kan man få liggsår efter en helg?

maybe it's our sweetness

i fredags var jag på KB och dansade. när jag var yngre bodde jag praktiskt taget på det där klibbiga dansgolvet. jag delade lägenhet med kompisar mitt över gatan, och vi brukade stå med näsorna tryckta mot köksfönstret för att pricka in exakt rätt tillfälle att springa nerför trapporna, för att slippa köa och för att inte behöva ta med jackor. det var på den tiden när det inte spelade någon roll att man inte hade några pengar, eller att man hade nån föreläsning morgonen efter. vi ville ju bara dansa och dricka blaskig öl.


det var länge sedan KB:s scenkant sist agerade vardagsrumsbord, fast i fredags glömde jag nästan bort att alla var minst fem år yngre än jag. men bara nästan. i rökrutan frågade en blond tjej med burrigt hår efter eld, och det måste ju ha varit något, kanske en rynka som jag själv aldrig märkt, som fick henne att fråga efter min ålder. själv var hon tjugotre och tittade storögt på mig. hon undrade vilka klubbar man borde gå på "om man inte ville hänga med kidsen". jag sa att jag inte visste.

jag visste ju bara att jag var glad över att få dansa i mitt parallella universum, där ingen tid passerat sedan johan och daniel körde klubb på panora, när jag brukade jobba i baren. när allt är som bäst finns inga kids, bara fåniga leenden.


jag tänker att jag borde dansa oftare. att alla borde det.



daniel gör fina posters till sina arrangemang. den här är från fantastiska smiths-kvällen (duh.):

so tell me what you want

som ett steg i min utveckling håller jag på att skapa en karaktär som är jag. jag väljer vad den (jag) ska tycka, vad den (jag) ska ha på sig, hur den (jag) ska uppföra sig och helst också hur den (jag) ska uppfattas. jag tänker till exempel att den (jag) ser trevlig ut i glasögon, så de ska bäras oftare. och så skapar jag en profil på last.fm som ska representera den som jag tycker att karaktären ska vara. till popdängor funkar en lite högre hästsvans och en sötare parfym. kanske borde köpa ett par converse.


min karaktär gillar att dricka ett glas rött vin och lyssna på graham coxon, att dansa med armarna i luften, att vara tjugoett år gammal och att ha en sån där påse i stället för en riktig handväska, så att allt ramlar ut när man tappar den. men min karaktär har inga pinsamma saker i väskan. bara lypsyl och iPod. och nycklar på en kedja. sån är hon (jag). min karaktär (jag) kollar på Babel, nojar inte över kluvna hårtoppar och blir inte skiträdd varje gång nån tillfrågar henne om ämnen som rör hennes expertis (litteraturvetenskap alternativt mat av halvfabrikatskaraktär). hon (jag) joggar ett par gånger i veckan för att hon (jag) vill känna sig stark som kvinna, men framför allt som människa. trots detta behov av att vara självsäker och kvinnlig kommer hon (jag) allt som oftast undan med barnsliga accessoarer som rosetter, högknäppta skjortkragar, vita strumpor och flätor. inte på samma gång förstås. hon (jag) är ju inte helt jävla dum i huvet. hon (jag) kan citera en dikt, rabbla band som för evigt förändrat hennes syn på mänskligheten, bada i havet fast det bara är sexton grader och glömmer aldrig en födelsedag. hon (jag) kan argumentera för varför man ska rösta som hon i valet och lyckas få lägenheten att se inbodd ut utan att vara stökig.


jag tänker att sedan, när karaktären är fulländad, med ett matchande fotoalbum, vänner, sjalar och alfabetiserad CD-samling, så ska jag och den bli samma. det betyder att jag blir bättre. att allt sådant som jag inte valt med omsorg, utan som bara råkat bli slarvigt och halvtaskigt, kommer att utplånas och lämnas i mitt gamla avlagda jag. men först ska allting finputsas och hamna exakt rätt. ni fattar att jag kommer att bli helt perfekt sen, va?


jag längtar.

idag vill jag ha...

...en jäkla massa extra cash, så att jag kan köpa mig en uppsättning av ernst billgrens glas new friends.




att dränka söta djur har alltid varit något utav en pervers önskedröm.

jag hann till posten innan jobbet. där fanns ett paket till mig:








i paketet låg en dildo:








i dildon låg en pangspray:










helgen är räddad!

brus

jag somnar med TV:n på. det är lite min grej. i dagsljuset låter det som en väldigt vettig förklaring till att jag vaknar med fjärrkontrollen i ett tryggt grepp, efter att såklart ha somnat kvällen innan, just när det skulle bli som mest spännande (jag är som ett sånt där svimmande får).

ibland testar jag andra saker. somnar med boken i handen i stället och TV-rutan obarmhärtigt svart. och sen börjar karusellen. lakanvridande, klogripande galenskap. det är faktiskt så. jag inbillar mig inte. min hjärna behöver konstant bakgrundsljud för att inte spåra ur. den vill inte bearbeta dagens händelser eller försöka begripa sammanhang och lägga saker på rätt plats. den vill bara se på TV.




ibland vaknar jag och kan hoppa rakt in i handlingen.

mitt selektiva minne raljerar

i det här huset bodde jag ett tag. 144 chorley road. ser ni skjulet i trädgården, som saknar glasruta i fönstret? där satte vi upp bilder av Liza Minelli, som vi sköt på med BB-guns. det är ganska sjukt såhär i retrospektiv.



jag menar, vi borde väl ha kunnat komma på nån som vi tyckte sämre om än just Liza Minelli? Jimmy Åkesson eller Charlie Sheen kanske?





(jag tror iofs att det var i den vevan hon gifte eller skiljde sig, och därför prydde hennes flin alla bilagornas mittuppslag. alltså bad hon om det.)

slugheten

på min dörr sitter en lapp bredvid ej reklam-hjärtat. "ingenting från SD, tack!" står det. men nu råkar postverket, denna mastodontorganisation, vara ena förutseende jäklar. valkuverten från både SD och KD smugglades helt sonika in, instoppade i en lokaltidning. smart och lite fult gjort.

tur att man inte måste använda dem bara för att de finns.

well I guess it couldn't last too long

jag inledde dagen med leonard cohen (eftersom jag såklart somnade innan filmen ens började igår). jag fortsatte med jarvis. och avslutar med jarvis framförande av cohen.

http://www.absoluteradio.co.uk/player/Jarvis-Cocker/7450/Live-music.html

jag saknar den där glasögonormen. jag tänker skruva tillbaka världen nu.


kommer ni ihåg hur det var? jag minns hur konvoluten till skivorna studerades tills de sprack i sömmarna, hur samma riff kördes på repeat, hur artiklar klipptes ut ur tidningar och gömdes i pärmar och askar och allting handlade om estetiken. det var obäddade sängar och snedluggar, handrullade cigaretter och memorerade texter. det var lycka och olycka och internet fanns men vi använde det inte. om vi ändå hade använt det!

efter denna dags orgie i klipp, intervjuer, musikvideos och dokumentärer känner jag mig som sexton igen. nykär i ett decennium.

en sekund är allt som krävs

ibland önskar man att man hade ett kamerateam som filmade ens liv. som när man märker att det är jävla so you think you can dance-helvetet hela jävla natten i stället för CSI. och sen upptäcker man att det går en dokumentär om leonard cohen på SVT. man blir ju glad.

minspelet under de sekunderna hade varit priceless.

jag har barnsliga befrielsedrömmar

denna kväll hade jag finbesök av min lillasyster med äkta man och äkta son. sonen är liten. inte ens en månad gammal. jag är skitbra på att prata med barn. jag berättade glatt för bebin att han ska va glad att han fick mammas näsa, att jorden är rund och att spindlar är nasty shit, oavsätt vad sångerna försöker lura i en. jag har alltid tänkt att om jag hänger med kids blir jag sugen på kids. särskilt nu, när jag ska flytta till en enorm, barnvänlig lägenhet.

några glas vin, en amningstratt, lite gråt och ett rökfritt kök senare, så tänker jag att det ska bli så underbart att bo i en fyra där man kan röka i köksfönstret, spilla vin på vardagsrumsmattan, spela hög musik och vara oförskämt barnfri på alldeles för stor yta. vilken lyx! ingen jävla snorunge ska stå emellan det och mig.


C U L8R alligator!

här finns ingen bydåre, vi turas om allihop

igår råkade jag ratta in skånepartiets radiostation. jag trodde att det var en sketch i p3.


sen såg jag ett barn med maskingevär på TV och fnissade. såg så tungt ut. men det var visst också på riktigt.