en sen 30-årspresent

-Jag tänkte sticka bort till Triangeln och köpa en cykelhjälm. Ska du med?
-Nä, jag behöver ingen. Varför ska du plötsligt ha en cykelhjälm?
-Du vet hur folk är på Internet. Hur de skriver. Särskriver, stavar fel och har ingen aning om vad de håller på med. Så är de när de kör också. Finns ingen respekt för regler eller rätt och fel. Folk är idioter.
-Okej. Jag kanske också ska kolla då.



Min första hjälm på sjutton år. Lyckades däremot inte övertala Martin när vi väl var där. Han tyckte det var för jobbigt med spännet. Tycker att den är riktigt fräsig om jag får säga det själv.

konversation

-oj. den här mjölkförpackningen var hopplös att öppna.
-ointränglig, som en produkt från clas ohlson? deras förpackningar är omöjliga.
-ja, och när man väl fått upp dem så funkar inte produkten.
-och man får inte lämna tillbaka den eftersom förpackningen är bruten.
-det värsta är att det är sant.

heja mig!

sprang min första mil. på riktigt. har aldrig avklarat mer än 5km innan utan att behöva gå. 

nästa år tycker jag att vi rökande semialkoholister får en egen startgrupp. i den hade jag kunnat briljera på allvar. 

igår såg jag godrick på malmöfestivalen

motivation? perspiration.

min lillasyster har tvingat mig att anmäla oss till midnattsloppet i september. eller, tvingat är kanske att ta i. hon ville, jag sa njäe och tyckte att vi kunde välja ett 5K-lopp, men efter ett andra tjatförsök gav jag efter (plus att jag var skyldig henne pengar, och startavgiften kändes som en lämplig pay back). eftersom jag har kört en slags tvärt emot-taktik och slutat träna helt nu när alla andra maniskt pumpar på gymmet och trängs i löpspåren är jag i sämre form än någonsin. har på drygt en månad lyckats skaffa mig både dubbelhaka och hängbuk och nä, kondisen är inte i närheten av vad den varit det senaste året. plikttroget har jag därför laddat ner en app som ska få en soffpotatis att kunna springa de nödvändiga 10K på några veckor *magiskt*, och ha! tänkte jag när jag såg hur de lagt upp löpträningen för första dagen. piece of cake! inga problem! jag brukar minsann klara av mycket mer än så!

vet inte hur hårt jag ska tvingas sparka mig själv för att jag låtit det gå utför på det här sättet. dagens löppass var ett skämt! ingen som helst känsla för rytmen, ingen koll på andningen (vilken andning? flåsandet?) och nybörjarvärk i knäna. tror bestämt att det är dags för mig att kavla upp ärmarna på allvar, fast sådär långsamt som man måste för att inte skada sig när man är en fläskig latmask. dags att använda gymkortet som fått vila sedan i mars kanske?

det är en herrans tur att september är så långt borta...

kravallsemester

vi hade svårt att boka semester i år. jag var så himla nere och hängig och kände att jag kanske skulle vara tvungen att säga upp mig från jobbet för att allt var så hemskt, och då hade jag inte fått någon semester, och när jag väl bestämt mig för att ge arbetet en andra (tredje? fjärde?) chans, så visste vi inte vart vi ville. de där löjligt billiga resorna var sedan länge slutsålda och vi kunde inte enas om ifall vi mest behöver slappa på en strand eller se och göra saker. till slut föll valet på istanbul; europa och asien i ett gytter av gator, sevärdheter, kebaber, takterasser, sol och vatten och med stränder en bussresa bort. dagen efter utbröt demonstrationerna. hotellet vi bokat ligger ett kvarter från Taksim. gäster har kontaktat dem på facebook, förtvivlade över att inte kunna ta sig dit på grund av polisavspärrningar. hotellet har svarat hjälpligt, men verkar inte ha kunnat hjälpa gästerna med att hitta alternativt boende. självklart har vi bokat utan avbeställningsskydd.

redan från början var det knepigt. turkiet är inte ett givet resmål med dagens politiska klimat, men samtidigt är jag superexalterad över att få uppleva någonting nytt, som inte är en Berlin- eller London-weekend, eller en vecka på en spansk strand, utan något som man kanske till och med kommer ihåg i resten av livet. det är en märklig känsla att känna sympati för de tusentals människor som orkar och vågar sätta ner foten och protestera mot Erdogan och samtidigt oroa sig över att de kanske kommer att tvinga oss att byta till ett hotell i en annan stadsdel, och inte nog med det - vi kanske tvingas byta till ett hotell UTAN POOL, och ja, kanske till och med bli placerade på NÅGOT SLAGS HOSTEL! fy fabian. här spenderar man sina surt förvärvade slantar på en semester, och så drabbas man av möjligheten att det inte blir som man planerat för ett gäng turkar vill ha demokrati. jag skäms och hoppas att Edrogan avgår så att det är en firande stad som välkomnar oss om fem veckor.

lisalightning läser

jag brukar, vilket eventuellt noterats, posta bilder här i högermarginalen på böcker jag läser. dels för att jag själv blir så härligt exalterad när andra läser samma böcker som jag (identifiering etc.), men också för att det kan vara trevligt att skapa diskussion, om det nu skulle vara så att man känner att man har något att säga. eftersom bilderna inte har gått att kommentera annat än här i bloggtextkommentarsfältet, har jag fixat så att de nu länkas till en alldeles egen lista. det kan de gott förtjäna, böckerna.

än så länge är listan väldigt kort, för jag pallar verkligen inte redovisa retroaktivt, men ge mig tid...

bröllopsdag

aahhahaha, TV4:s inför bröllopet-reportage. underbart hur de balanserar på den hårfina gränsen mellan hån och hyllning.


i tidningen har Svenska kyrkan valt att fira brudparet med att göra reklam för sig. men är det bara i mina ögon som rubriken gör ont? okej att vår nye favoritfinansvalp från och med nu ska kallas herr, men Herr? ska det vara på det viset tycker jag att madde ska insistera på att kallas Prinsessa.



jag kan känna att jag spenderat oproportionerligt mycket tid med att fundera på vårt kungahus den senaste tiden. har till exempel satt ihop ett par överflödiga Lika som bär:



de utgör ett så tacksamt öppet mål, vårt kungahus. medan jag kan spy galla över hur vi frossar i kändisar mindre smickrande vinklar, matvanor eller sängpartners, har jag inga som helst problem med att vältra mig i maddes Tihi-incident, herr (förlåt, Herr) Chris's fingerräckning, kungens sjaviga förflutna, prins calles ständiga förminskning och på något sätt är de så allmänna, så mycket vår egendom, att det inte finns några regler för vad som får och inte får sägas. så om ni sitter inne på nåt riktigt elakt och förmätet om dagens stora högtid, tveka inte, utan dela med er här. jag dömer ingen smutskastning av monarkin.

det är torsdag och

det är torsdag och jag och min man nynnar på låten "nu är det bara en dag kvar som vi ska jobba på denna vecka". en går att byta ut mot två, tre, fyra och fem, och det är det som gör låten till en megahit i vårt hushåll. funkar liksom varje dag. ja, torsdag. det betyder att man är lite mer än vanligt trött, men också lite mer än vanligt optimistisk inför den hägrande helgen. på torsdagar vill man egentligen inte göra så mycket mer än slänga av sig BH:n, dricka tusen öl i solen, vältra sig i härlighet och dansa discodans, men man måste vara förnuftig och lägga band på sina lustar. städa, vila, ta det lugnt så att man inte är för trött när fredagen äntligen kommer. för det är ju den man väntar på.


på torsdagar är man inte heller särskilt sugen på att laga mat (det är man aldrig de där dagarna då man kan sitta i köksfönstret i solen, dricka folköl, röka cigaretter och spela wordfeud), så här kommer mitt favoritrecept på snabbmat:

lägg ett par lax/torsk/annan fisk-filéer alternativt block i en ugnsform. (är du en organiserad människa som jag så har du tagit fram dem ur frysen dagen innan så att de tinat, men annars funkar det bra med djupfryst också.) blanda crème fraîche med dill som du har i frysen, citronpeppar, vitpeppar, salt och varför inte lite citron, lime eller zest och täck de små fiskasluringarna. ju mer klägg desto bättre. tjonga in i ugnen. koka potatis. skär upp den där ledsna kanten av isbergssalladshuvudet som du glömt i hörnet av kylen och om du har energi över tillsätt tomat eller annan pålitlig salladsgrönsak. när potatisen är klar är fisken klar. (om den inte är djupfryst, för då kan den eventuellt behöva några extra minuter.) voila!

förberedelser: 3-5 minuter. tillagningstid: typ en halvtimme.


och sen, när man är mätt i magen, läser man lite i en blommig tekopp-bloggen och tar igen sig efter matlagningspärsen. och tar ett glas vin, fastän doktorn sagt att stresseksemet i huvet blir framprovocerat av rödvin. herregud liksom. man kan ju inte lida av utmattningsdepression, ha fläckar i ansiktet, vara ett allmänt vrak och inte få lov att dricka rödvin. fuck that! har fått hjärtformade ostsnacks av martin med. lär ju göra underverk med både hud och kropp, men vi sa att det var torsdag, va?



stresseksemet förresten: den där omtalade svampinfektionen i ansiktet visade sig vara ett mjälleksem som i mitt fall dyker upp när jag är stressad, det vill säga konstant sedan i oktober. så vet ni det, mina svampvänner. doktorns råd? fortsätt använda mjällschampot i ansiktet och jobba inte. bra tips.

såhär kan det se ut (min näsa ser ut som ett mumintrolls nos):

så det så

självcensur

när jag hänger på internet upptäcker jag allt som oftast att jag har ett PK-alarm som sätts igång när jag är på väg att skriva något olämpligt. det är inte alltid jag förstår varför det slår på, vilket tvingar mig till analys och eftertanke. oftast är det harmlösa saker som kan, om man vrider det ett varv, framstå som exempelvis sexistiskt eller rasistiskt. någon lägger upp en bild av en kändis som gör något, och i min fnittriga iver vill jag skriva hur dum hen ser ut på bilden, och så BEEP BEEP, nä, men just det. vad ger mig rätten att skriva så om en annan människa? eller så vill jag dra ett roligt skämt, som BEEP BEEP när man tänker efter generaliserar alldeles för grovt, så jag låter bli. jag är glad att det blivit så, att jag inte kräks ur mig allt hela tiden eller reflexmässigt måste skriva alla elakheter jag tänker (för de är så många), hur underhållande det än hade varit för andra idioter och troll.

inte för att jag vill verka förmäten, men vad oerhört trevligt vi hade haft det om alla hade mina spärrar.


PS: det händer att batterierna behövs bytas, och att vissa grodor hoppar förbi. men det är OK, va?

i palmernas skugga

låg på en strand i spanien och läste kristian lundbergs Yarden. själv tror jag inte att jag upplevt fattigdom, trots studentår då kronor vridit och vänts på och dagarna ständigt räknats. i lågstadiet, eller kanske mellanstadiet, fick semestrar prioriteras bort för att vi barn skulle kunna ta ridlektioner och få nya skor. men aldrig var det fattigdomen. på en strand i spanien fanns den inte.

trots det var igenkänningen brutal. lundberg skriver om ensamhet. lakoniskt om uppgivenhet. om orättvisa. även om jag arbetar för en lön som papperslösa, svartarbetare och timanställda hade uppskattat betydligt mer än jag gör, är jag fortfarande en del av samma system. även jag är en del av hierarkin och känner vanmakten inför att ta den roll som tilldelas mig.



förmodligen är det resultatet av att vara ett medelklassbarn, uppvuxen med medelklassens franka förväntningar på att livet kommer att ge utdelning. det handlar inte om hopp och tro, utan livet är något som tas för givet. man skaffar en utbildning av ett eller annat slag, ett jobb, ett boende, kanske en kärlek. inte så komplicerat när man ser det från en villaförorts perspektiv.

men plötsligt upptäcker man att valen man gjort får omgivningen att behandla en annorlunda än ens medelklassbekanta. vi som är i samma ålder och med samma demografiska bakgrund är inte lika mycket värda. våra åsikter är inte lika intressanta att lyssna på. vår tid prissätts olika. en chef får nedvärdera, ignorera och tillintetgöra en anställd så länge dennes lön ligger tillräckligt nära ett minimibelopp. tjänar du mer är du värd mer respekt. konstigt va?



jag frågade en gäst, som tidigare varit storstammis, varför hon inte kom lika ofta längre. hon himlade med ögonen och sa att hon inte har tid. för mycket att göra. "Det får en verkligen att tänka på att man borde se över sin arbetssituation, när man inte ens hinner gå och köpa sin dagliga kaffe!" utbrast hon och såg trött ut. "Jag vet hur det är" sa jag, varpå hon skrattade. sedan jag började på mitt jobb gör jag runt 200 kaffe om dagen men har inga kaffepauser. för några dagar sedan låg jag på en strand i spanien och grät för att jag snart skulle vara tvungen att åka hem till mitt jobb igen.


jag är hemma just nu. tillbaka på jobbet i måndags hade jag ett möte med min storchef, berättade att jag mådde dåligt, upplever utmattningssymptom, att jag inte tror på en förbättring för min del på arbetsplatsen. han bad mig avvakta. jag pratade med en kollega. sade att jag är trött på att vara så trött, berättade att jag söker andra jobb, att jag inte vill gråta mer. gick hem. blev förmodligen matförgiftad. kräktes hela natten och när jag sjukanmälde mig så hörde jag misstron. hade det varit en vanlig arbetsplats hade jag förmodligen varit tillbaka idag, men i min iver att bevisa att jag visst är sjuk tvingade jag till mig tester på vårdcentralen. när jag kom dit för att hämta provröret hade jag glömt min legitimation. alldeles skakig efter att ha kräkts hela natten och inte ätit något på hela dagen frågade jag om jag var tvungen att åka hem igen. sjuksköterskan skrattade. "Inte så vanligt att folk frivilligt vill göra den här typen av test, så det är lugnt." resultatet kan ta fyra dagar. "Det är lugnt, slå en signal sen." sa kollega på jobbet med en suck varpå jag lade på och började gråta igen.

jag har fortfarande ont i magen och mår illa och har ont i huvudet, men jag vågar inte tro på min kropp längre. vågar inte lita på att mina besvär är fysiska. det kanske inte var den där pasta bolognesen, trots att det hänt mig förr att ICAs blandfärs gjort mig dålig och trots att martin också upplevde att han hade ont i magen. det sitter kanske bara i huvudet. det kanske bara är sorgsenheten.

de här lediga dagarna ska jag göra ännu en djupdykning i det som med ett hoppfullare uttryck kallas försök till karriärsbyte. med andra ord tiggeri och förnedring.

arrivaderci, hasta luego, so long

om några timmar sitter vi på ett flygplan till Torrevieja. inte så mycket på grund av resfeber, men för att en katt sparkade mig i magen halv sex och mitt konstanta trötthetssyndrom gör mig oförmögen att somna om, har jag varit vaken i vad som känns som en evighet. bokat ett extra bagage för hemresan. skinkväskan kallas bagaget, med solitärt syfte att frakta skinka från Spanien till Malmö. 8 kg.


det ska regna och vara sol. har därför packat sådär överdrivet. byxor hit, shorts dit, ombyten, extra skor, strumpor, sjalar, handväskor. är dessutom inte van vid att vara borta så länge som en vecka. har hört att hemligheten bakom lagom bagage är att plocka fram allt man tror att man behöver ha med och sedan ta bort hälften. eller är det när man lagar mat? hur som helst väntar jag på att martin ska vakna så att jag kan härja i resväskan en extra vända. ska packa ner katten. kommer att sakna ihjäl mig annars.

sähär tänker jag varje gång jag kramar Pella.

Effektivisera? Erbjud mer semester.

Om jag hade varit lika positiv, effektiv, glättig och energiladdad varje dag som jag är sista dagen innan jag tar semester hade jag förmodligen varit president vid det här laget. Åh, vad jag hoppas att tjejen som ska vikariera för mig bryter ihop, så att kollegorna fattar att jag inte bara snackar skit när jag kräver arbetsavlastning. Men så blir det förmodligen inte, eftersom tjänstemännen som utgör kundbasen har en förmåga att ta många klämdagar. Trodde aldrig jag skulle tänka tanken, men Damn You 1:a maj!

Min före detta kollega och kära vän hörde av sig igår. "Vill du ha ett jobb som du gråter av eller ett jobb där du gråter av skratt?" Hon skulle kolla upp en deltidstjänst åt mig. Sämre betalt, men herre gud, sign me up! sa jag.

Och på söndag drar jag till mamma och pappa i Spanien en vecka. Är redan stressad över hemkomsten.

såatteh

jag är faktiskt inte alls speciellt trevlig just nu. helst av allt vill jag ligga under en filt och läsa böcker eller sova. jag är trött. jag är trött på att vara trött. jag är sådär trött att jag börjar gråta när någon säger något elakt. i restaurangbranschen sägs det mycket elaka saker hela tiden. jag är trött på att ha en klump i halsen och hålla på att bryta ihop varje gång någon frågar hur jag mår. jag är trött på att verka nonchalant i min onåbarhet, men för trött för att dela med mig av vad jag tänker. jag är trött på att vara bitter. jag är trött på att veta att det är såhär det är (tills jag har skaffat mig ett nytt kul jobb och nya härliga intressen, men jag är för trött för att engagera mig i sådant just nu).

nämen ni vet ju hur det är. vakna, jobba, handla, laga mat, tvätta, sova, vakna, jobba, laga mat, sova, jobba, handla, laga mat, somna mitt i TV-programmet man väntat på hela kvällen, jobba, laga mat, städa, sova, jobba, se på TV utan att fatta vad man ser utan bara lyssna på sorlet, sova, jobba...


om det är någon tröst så läser jag fler böcker än vad jag skriver blogginlägg. insuper i stället för att dela med mig. det är OK va? att försvinna ibland?

på söndag åker jag till spanien en vecka och när jag kommer tillbaka ska jag banne mig vara hel igen.

dagens outfit

jävla människor

nu tycker jag vi avslutar den här veckan

det har varit en jobbig vecka. jag har haft jobbkris deluxe (handlar framför allt om att förändringar jag velat införa på arbetsplatsen inte förankrats med min närmsta chef, och eftersom hans chef okejat mitt förslag blev det något av en käftsmäll när min chef skrattade åt mig när jag påminde om vilka mina arbetsuppgifter borde vara vs vad jag de facto gör). jag har varit en smula stressad över att jag har bokcirkelträff hemma hos mig idag, och det ska städas, fejas, långkokas och med lite tur även föranalyseras lite. jag har varit trött, så trött. jag har varit (är) uppkopplad med EKG. och så har världen varit ovanligt elak.

såhär såg det ut på twitter härom dagen:

artikeln finns här

och så lite barnporr på det.


jag är obehagligt duktig på att ta in nyheter och sedan släppa dem igen, gå vidare, fokusera på uppgiften framför mig, inköpslistan, tvättiden, innertemperaturen etc, men det har varit jobbigt nu. det skaver. fastnar i bakhuvudet. och jag tror inte att det är meningen att man ska släpa runt på all världens sorger.

...och nu får man inte använda tallriksmodellen heller...

EKG - va e de?

E, som i elegant
K, som i klädsamt
G, som i gosigt


här går jag omkring och är alldeles uppkopplad. som en robotkvinna. förutom att sladdarna är toklånga och i vägen, så är mottagaren, eller inspelningsmanicken eller vad det kallas, stor som en personsökare från tidigt 80-tal. och det hade man kunnat tro är det värsta med att gå runt som ett H.R. Giger-konstverk, men för mig som i vanliga fall håller ungefär samma temperatur som en perfekt kokt torsk (57 grader) är det outhärdligt att ha plast tejpad på kroppen. har nog aldrig svettats så intensivt som idag. det lustiga är att jag oroat mig en himla massa över att utrustningen blir besudlad med mina kroppsvätskor, men det har liksom inte bekymrat mig det minsta att någon annan svettats ner sladdarna innan jag fick dem, och att de förmodligen bär spår av både det ena och det andra. det är förbaskat skönt att inte ha bacillskräck!

som ni ser är jag i fin form inför bitch 2013. ledsen att mina enorma bröst skymmer det mesta av maskineriet. jag har även sexy back.


är trots obehaget väldigt imponerad över att vårdcentralen tar sig tid att undersöka mitt något låga blodtryck. kommer kännas skönt att få ett OK - allt är bra. men innan dess måste jag utföra någon typ av fysisk ansträngning. 6 minuter maxpuls och en halvtimme av ansträngande aktivitet. räknas dammsugning, eller måste jag verkligen ge mig ut och träna i allt det här?

opålitliga tjuvsnören

för ungefär en månad sedan köpte jag en fin brosch från karins konstgrepp. den var så fin att den mest fick ligga på hyllan och vara fin. sen en dag när jag ville vara fin fattade jag beslutet att bära den fina broschen. sen dansade jag. sen var den fina broschen borta.


säkert nåt indiekid som snott den.

dag: söndag

sedan jag fyllde trettio har jag spenderat oroväckande mycket tid åt verklighetsflykt. filmer, TV-serier, böcker, indiedansande, öldrickande. är det ett resultat av kris, undrar ni? nej, absolut inte. allt är precis som vanligt.


veckans bästa: den brittiska zombieserien in the flesh (tre fina avsnitt, vill ha mer), house of cards, new girl (som äntligen börjar få substans), att plöja marian keyes-romaner, när man har ångest över att man inte gått ut på hela dagen och det börjar hagla och man kan tycka att inomhus också är ganska gött ändå, andra säsongen av the killing, suedes nya, återkomsten av skunk (jag är lögn) och att stänga av mitt i makalöst dåliga 13 eerie. ja, herregud, vad den var dålig.


apropå skunk, så kan det vara så att mitt uppehåll härifrån och från det skrivna ordet beror på att jag återupptäckt skunkformulär. detta underbart narcissistiska i att vältra sig i sina egna åsikter och intressen en liten stund, och utan större förhoppningar om att bli läst publicera det på nätet där det ska finnas för alltid. eller tills skunk stänger ner nästa gång. ett formulär om dan gör, om inte själen så åtminstone självkänslan, glad.

apropå skunk (#2), så har det även förekommit en mängd metadiskussioner om blogg, text, sociala medier och forum. kontentan är att alla hatar twitter, facebook är ett nödvändigt ont och att en skunkdagbok är en blogg, fast ändå inte.

och så går ännu en dag och kommer aldrig åter

blev frisk, jobbade en vecka, åkte på weekend, fyllde år.

åt mat.

såg djur.

fick presenter. (tack snälla söta ni.)

söndagstvagning

bikinikroppar, himlakroppar

idag sa jag, på fullaste allvar: "åh, snart ska vi på semester! jag har till och med köpt en ny bikini! ...fast jag vågar nog inte ha den på stranden, men jag kan ha den när jag solar på altanen."

direkt när jag sa det kände jag hur skevt mitt resonemang var. pinsamt och självutplånande. förminskande och ologiskt. och sen läste jag Lady Dahmers inlägg om sommarens kroppsångest och tänker att jag är dum i huvet om jag köper en ny bikini bara för att ha den i smyg när ingen kan se mig. herregud. ska väl folk skita i, om jag är tjock eller inte.


apropå något helt annat så var måsarna på döbra humör idag.

i samarbete med lergubben

själv är bäste dräng

ungefär samtidigt som denna eminenta friskförklaring damp ner i brevlådan bestämde jag mig för att det banne mig fick vara nog. nog med huvudvärk, nog med snurrande värld, nog med soffliggande, nog med oroligt ältande. eftersom jag inte har lyckats få något svar från min sjukgymnast på hela veckan bestämde jag mig för att ta saken i egna händer.

genom att googla som bara den lärde jag mig Epley's Maneuver. eller ja, jag lärde mig hur man gör typ i alla fall. för att ni ska slippa googla själva gjorde jag en enkel instruktionsfilm:


sjukgymnasten som skymtar i bild heter Pella.


om det funkade? jo, jag tyckte faktiskt det. spänningshuvudvärken släppte (huvudvärken kommer gissningsvis av att ögonen försöker parera den perifera världsrotationen) och jag var vid gott mod under kvällen.

fast sen skulle jag upp och kissa vid tvåsnåret i natt och gick in i väggen. bokstavligen. det var ju synd.

i väntan på provsvar

yrseln har lagt sig något och ersatts av en spänningshuvudvärk från helvetet. sweet, tänker ni. då är det nog inte kristallsjuka. nä, just det, svarar jag då. då är det förmodligen en hjärntumör. och mina dagar går ut på att jag jagar en sjukgymnast som inte svarar på sin telefon (hur många meddelanden får man lämna om dagen på en telefonsvarare som lovar att återkomma vid möjlighet?), försjunker i en dvala där det inte känns så illa och så får jag ångest över att jag inte är på jobbet och då försöker jag göra något, vika tvätt, diska, gå till affären, varpå huvudet exploderar och världen gungar.

någon särskilt bra sprutnarkoman hade jag inte blivit heller, kan jag konstatera. hade sett för jävligt ut. ska man verkligen få fem centimeters blåmärken av en enda nål?


jag är förresten överdrivet doftkänslig också. är inte det ett typiskt tecken på hjärntumör? eller var det hjärtinfarkt? vaknade mitt i natten, räknade ihop mina symptom och konstaterade att jag förmodligen var preggo, men det var jag inte det heller. om inte den inbillade tumören räknas som barn.

en riktig snorunge i så fall.

“You need a good bedside manner with doctors or you will get nowhere.” ― William S. Burroughs, Junky

ett läkarbesök fattigare och inte det minsta klokare. jag begär inte att min doktor ska vara superhjälte och med ett ögonkast kunna fastställa vad som felas mig, men jag blir så trött av att allting jämt är laddat med enorm tvekan. allt är typ normalt. mitt blodtryck var ...normalt (utan att konstpausen förklarades). blodtrycket var till och med så normalt att hon tyckte att ett EKG var lämpligt. mitt EKG var så ...normalt att hon tyckte att jag skulle boka in ett bandspelar-EKG med provtagningen. det kändes ju definitivt normalt och lugnande tyckte jag. fast jag skulle ju inte vara orolig, det var ju typ normalt, för min ålder i alla fall.


att ta blodprov är förresten inte något problem för mig, fast när jag redan hade svårt att sitta rakt och mådde illa så var det hyfsat händigt att ha möjligheten att titta åt andra hållet och mala ett mantra om att inte kräkas.


eftersom inget är fel på mig typ så får jag väl förmoda att det handlar om kristaller eller stress, vilket får mig att må ännu sämre eftersom jag inte har någon quick fix att tillgå. genast när jag kom utanför vårdcentralens dörrar tyckte jag att jo, jag har kanske lite ont i huvet också, och är jag verkligen helt bra i halsen? kanske det är någon typ av migrän? säkert uttorkning. influensa som inte brutit ut? vad det än är så är det ju något som inte dykt upp direkt på blodproverna, så kanske har de provat fel? så nu ska jag och katten sitta här och googla sjukdomar resten av dagen. det är bra att googla. håller huvudet hyfsat rakt och illamåendet borta.

och så får man så många spännande sjukdomar också.

det snurrar i min skalle

det är när jag sitter med min läkare i luren som jag förstår varför det tagit sjutton minuter för henne att avhandla de två patienter som var före mig i morgonens telefonkö. hon har inte fått den datorutbildning hon behöver. att sitta i en tyst lur där det enda som hörs är pekfingerknatter är tortyr för ett huvud som helst vill ha tyst tystnad. "ursäkta, kan du upprepa ditt personnummer?" och det gör jag för tredje gången.

och precis som varje gång man ringer så tyder ens symptom på något obotbart, så man borde egentligen inte komma in (lägesyrsel går över av sig själv inom några månader, eller med hjälp av sjukgymnastik), men man tjatar till sig en tid. "jag behöver veta vad jag ska säga till jobbet." och doktorn spottar ur sig en föraktfull harang om att jobbet ska skita i vad det är för fel på mig, jag ska bara säga att jag är sjuk, de har ingen rätt att fråga och jag behöver inget säga. och det vet jag också. men jag vet också att jag behöver meddela om jag ska vara borta länge, för det är så man gör.

och när jag ändå är där ska jag fråga om alla mina andra krämpor. laga mig, vill jag säga.

min placering i kön är nr...

vaknade sådär härligt måndagsgroggy, min hand sov, svårt att stänga av alarmet, tog mig upp och var nära att dråsa i backen, fick hålla mig i väggarna på väg till köket och kaffebryggaren. mina morgonrutiner utfördes en smula långsammare än vanligt, och egentligen blev jag inte orolig på riktigt förrän stövlarna skulle på och yrseln orsakade illamående och en reell rädsla att ramla. när jag låste upp cykeln var jag nära att kräkas. gav upp. gick upp och gjorde det hatade samtalet till jobbet. så länge jag håller mig stilla är allt frid och fröjd. kristallsjukan?

jag får sån himla ångest av att vara sjuk. jag inbillar mig jämt att jag inte är tillräckligt sjuk för att få lov att vara hemma, som om andra tror att jag ljuger, som om jag inte anstränger mig tillräckligt. tänker att jag är en belastning, att jag är oersättlig (detta trots att jag tipsade om lämplig ersättare att ringa in), att min frånvaro är en sådan enorm börda att jag lika gärna kan stanna hemma för alltid. överdramatiserar jag? jo, så är det väl. samtidigt som jag inte vill vara hemma är jag verkligen inte den som kontaktar sjukvården i tid och otid. kanske på grund av dåliga erfarenheter, men mest för att jag inte vill slösa på andras tid. faktum är att de flesta svar finns på nätet, och sjukvården får ses som ett symtombekämpande hjälpmedel snarare än en diagnosmetod (själv är bäste dräng osv i ett sjukvårdsklimat där läkare så gott som aldrig vågar peka med hela handen eller med tydlighet fastställa sjukdomsbild). vet jag vad som är fel på mig vet jag oftast också vilken typ av vård som rekommenderas och ifall denna vård inte kräver att jag uppsöker min vårdcentral så gör jag helst inte det, för deras skull och för min. ser ingen anledning att må dåligt i ett dystert väntrum när jag kan må dåligt i min lägenhet.

idag lät jag det gå flera timmar innan jag ställde mig själv i telefonkön till vårdcentralen, som bara var 40 minuter lång. för jag vill verkligen inte vara hemma, och om det nu skulle vara kristallsjuka så vill jag veta hur jag ska förhålla mig till det. "Jag tycker att du ska avvakta och ringa din läkare om det inte blir bättre." "Hur länge tycker du att jag ska vänta?" "Ja, det är ju svårt att säga. Blir du inte av med yrseln så får du såklart höra av dig igen." "Men vad är rimligt? Menar du en dag eller en vecka? Jag måste ju ringa mitt jobb..." "Ja, många tycker att det är svårt att jobba om man har problem med kristallerna." "Ja, alltså jag kan ju inte gå." efter några turer kom vi överens om att normal väntetid är en dag. med hopp om bättring ska jag hålla mig upprätt och skaka på huvudet ofta. sitter här som en sjösjuk idiot i soffan och undrar varför det känns som om det alltid är något, som om det aldrig är helt hundra, som om min kropp protesterar. mot vad? ingen aning. är nog i bättre form nu än när jag var 20. låt oss skylla på stress.

jobb

min före detta kollega, tillika vän, sms:ade mig en bild i morse. eller var det igår.

idag är det internationella kvinnodagen och

jag undrar varför jag inte sa till den arga gästen att hon hade en fantastisk lila nyans på sitt nagellack. den har förföljt mig i tankarna hela dagen. inte för mörk. inte för ljus. själv har jag just målat mina ljust lavendelgrå. hade jag inte haft den typen av arbete jag har hade världen fått skåda ett underverk av nagelnyanser. jag älskar nagellack. kanske för att det betyder fritid.

jag råkade ta på mig martins kalsonger i morse, övertygade om att de var mina svarta boxertrosor. orättvist bekväma och luftiga. minimerar förmodligen risken för svampinfektioner. borde ta fel oftare.

efter jobbet sprang jag drygt fyra kilometer. alltså, min runda var på 5,7 men jag brukar alltid gå i början och slutet och ett par minuter på mitten. idag skippade jag mittenvilan. det var inte alls svårt. konstigt nog var jag mycket mer imponerad över mig själv när jag sprang 2000m än idag, trots att det bara gått några veckor. kanske ställer jag för höga krav.

jag undrar vad det är som gör att jag är så mån om att det ska gå bra för det nya företaget jag jobbar för. tidigare jobbade jag för ett större företag (som lyckats med bedriften att tillverka både kinapuffsfiguren och lakritsstångens blackface), vantrivdes från första dagen, och nu verkar jag leva i någon slags tro att det ska bli bättre. att jag ska få uppleva mer sammanhållning och gemenskap. denna tro får mig att jobba över minst en timme om dagen, göra saker som ligger helt utanför min yrkesbeskrivning, vad den nu är, precis som om jag tror att det är mitt ständiga kämpande som kommer att vara avgörande i om företaget hyllas eller buas ut på arbetsplatsen, eller som om det skulle påverka mina möjligheter att få en mer varierad arbetsdag med mer samarbete med köket. jag är nog naiv. jag jobbar nog för mycket. jag är nog för trött. men det känns skönt att inbilla sig att man är en del av något. jag saknar det.

jag funderade på om jag skulle ge alla män gratis dammsugare på jobbet.

if by "happy" you mean trapped with no means of escape...? ...then yes, I'm happy!

jag har ett nytt jobb. eller nej, jag har samma jobb, men jag jobbar numera för ett annat företag. detta regiskifte är något jag sett fram emot i flera månader, efter att ha känt mig utnyttjad, åsidosatt och ouppskattad sedan jag började för ett och ett halvt år sedan.

redan efter första mötet med min nya chef kände jag mig positiv och under den senaste månaden har vi haft en tät kommunikation och jag uppskattar att jag förmedlat mycket information om hur rutiner ser ut, vad vi i företaget gör, vilka produkter som används och vad kunden vill ha. jag har spenderat många timmar framför inventarielistor, prissättningar, letat serienummer på maskiner, antecknat kom-ihåg-listor på baksidan av kvitton och fokuserat som om det var mina egna pengar som stod på spel. tack och lov har det uppmärksammats av nya chefen, så redan innan jag gick på mitt första officiella skift (vill inte ens tänka på alla inofficiella) fick jag en löneförhöjning. hurra för det, det förtjänar jag. det är skamligt att jag, efter tio år i branschen, jobbat för en lön som ligger 150 spänn över minimum.

med pengar kommer givetvis ansvar, och efter tre dagar i nytt företag snurrar det i huvudet och jag önskar att jag var en sådan som kunde skita i allt, komma till jobbet när jag börjar och gå när jag slutar, ta pauser under arbetsdagen och på eftermiddagen gå hem och chillaxa, men nä, sån är jag inte, har aldrig varit och har inga större förväntningar på att bli. i stället jobbar jag 28h på två dagar med 4h sömn, jobbar över för att känna mig "klar", vilket jag aldrig kan bli i ett flyttkaos där jag inte har kontroll.

mina gäster undrar för mycket. varför finns inte allt i sortimentet, varför ser det annorlunda ut, varför tar allting längre tid, varför har jag andra kläder, varför drivs verksamheten av ett annat företag, varför finns inte just det som de vill ha? och jag försöker vara behjälplig, skriver milslånga önskelistor/inköpslistor och känner mig otillräcklig. för jag har nya kläder eftersom jag har en ny chef (jobbar i kockrock - inte en favorit om man är varm, svettig och ogillar kaffefläckig rumpa). jag har inte allt i sortimentet eftersom det var svårt nog att få in en bråkdel då vi skulle tömma en restaurang och ett café på produkter och fylla på desamma med nya produkter under loppet av en kväll. det ser annorlunda ut eftersom all förvaring, alla små burkar, kärl och pyntprylar måste ersättas och just nu står det still i min skalle och jag vet inte vad jag vill ha. det tar tid eftersom jag jobbar i ett helt nytt kassasystem och eftersom jag gjort om kaffemenyn och ställt om kvarnarna så att kaffet smakar bättre men tar längre tid att göra och fordrar mer kärlek. och köerna växer. och jag jobbar fortfarande ensam och jag känner mig fortfarande ensam och jag önskar fortfarande att jag hade hjälp och jag undrar fortfarande om detta är mänskligt och varför jag fortfarande är kvar och det gör mig ledsen att jag är ledsen när jag förväntade mig att jag skulle vara glad nu.


det jag hatar mest av allt är besvikelser. förmodligen eftersom de bara kan skyllas på mig själv och mina förväntningar.

om det inte vore för att jag fyller 30 om ett par veckor och ska ta en weekend i köpenhamn med min man då, så hade jag nog övervägt att fortsätta söka nya jobb, trots att jag vet att de stora svårigheterna just nu mest beror på barnsjukdomar och nya rutiner.

jag är så himla trött.

jag har hört rykten om att det är vår i sverige, att folk tar afterworks på soliga uteserveringar och nog tyckte jag att det kändes svettigt på löprundan idag, men mest trodde jag att det berodde på utmattning.

jag har förstått att livet är kort, att man ska göra saker man älskar varje dag, men jag längtar bara framåt, efter semestern, efter sommaren, efter framtiden. kommer det alltid att vara så? är det så för alla?

dagens recept

är ni kanske sugna på glass-dricka denna soliga söndag?

customer service

nervös kund med två tyska gäster: "Hällå. Kudd we get some kåffi? what would you like? There is kåffi, caffe latte, cappuccino... Excuse me, do you have a meny in English?
jag: Sorry, I only have it in Italian.

(de tyska gästerna fnittrade förtjust och förklarade att jo, de har latte och cappuccino i Tyskland också.)

Femen i Amelia

i november/december fick jag ett julnummer av Amelia i brevlådan, och det var ju kul. jag älskar tidningar med julsaker. med tidningen följde en räkning, som jag såklart betalade, för man vill ju liksom inte missa att betala en räkning, men tydligen innebar denna räkning att jag ville prenumerera på Amelia, så ja, nu gör jag visst det.

i senaste numret finns en artikel om protestgruppen Femen, och hurra, tänkte jag, det var ju bra och intressant. men porträtteringen av dessa kvinnor som ingår i Femens kärna i Paris gjorde mig om jag ska vara ärlig mer förbannad än peppad. kan någon förklara för mig VARFÖR de kvinnor det fokuseras på måste anges med civilstånd?


två av de tillfrågade angav att de levde i parförhållanden, resten var singlar. endast en vägrade uppge status. är detta viktigt för att Amelia vill berätta att det inte är så lätt att kämpa för saken och samtidigt vara tillsammans med någon, eller är det bara ett unket sätt att peka finger på feministaktivister och säga "Ha! Du kan inte snärja någon med den inställningen!"? ...inte vet jag, men jag skiter högaktningsfullt ifall människor som jobbar för en viktig sak har barn, farmödrar, löss eller nageltrång. tycker inte att det har med saken att göra. och ärligt talat tror jag inte att Femen-tjejerna skulle ha så himla svårt att snärja män om det var det de var ute efter. i alla fall inte om det är sådant som yta som räknas.

tar sommar i april

det kan vara så att vi precis bokade in en semester till de lilahåriga pensionärernas, bekvämlighetskaggade golfarnas och avslappningens högborg Torrevieja. en hel vecka med min mamma, min pappa, salt medelhav och spansk mat. jag vet inte vilken känsla som är bäst: förväntningarna när biljetter är bokade och man går in i ett vänteläge, eller den när man börjat kolla flygpriser och ledighetsdagar och är helt skitnödig av nervositet att det inte ska gå att lösa; att vi inte ska få semester samtidigt eller att beskeden ska dröja så länge att biljettpriserna svävat iväg och det är kört (jo, det har hänt lite för ofta).

nu ska jag längta ihjäl mig i två månader. nån som vill passa katten?

beräknande bloggare

bloggaren bakom Ytligheter har lagt ut sin lägenhet till försäljning och postar Hemnet-länk i bloggen. och jag undrar: kan det vara så att människor bygger upp en hel nätkarriär, lägger ner timmar, veckor, år och skapar sig en internetkändisstatus bara för att en dag kunna länka till sin lägenhetsannons* på bloggen och lugnt luta sig tillbaka, försäkrad om att budgivningen kommer att ta fart?


*lägenhetsannons är ett exempel. det kan lika gärna röra sig om bloppisar, traderaannonser eller jobbansökningar.

Saker jag irriterat mig på i veckan:

Semlor. Visst kan jag unna er att glufsa grädde och slicka mandelmassa, men snälla låt mig slippa hantera skogen. Hela tiden är det ett evigt På med handdkarna Av med handskarna och så får man florsocker överallt och det ser ut som mjäll. Alltså, jag har inget emot dagen i sig, men ni kan väl sköta det diskret i era egna hem så att andra slipper se äcklet?

Folk som cyklar upp jämsides på cykelbanan vid ett rödljus. De står där och ser hurtiga ut och tänker "Yes! Jag kommer att spara tre sekunder när det slår om till grönt!" Men sen är det alltid någon från andra sidan gatan som trotsar rödljuset och cyklar över, och då står dubbelparkeraren där och har mage att se rättfärdig ut och vägrar röra sig en millimeter, utan låter hellre lagbrytarivraren behöva cykla upp på gångvägen för att inte bli överkörd, än att masa cykeln åt sidan och inse att det är helt idiotiskt att stå och trängas vid stopplinjen. Båda handlingarna gör mig förbannad, fast kanske mest om de utförs i tron att det är OK.

Alla hjärtans dag-pynt. Så himla fattigt. Dålig kvalité och bara skrämmande tacky. Här tar man sig minsann till den lokala ICA-handlaren och tänker att man ska köpa nåt flott till sin man och så har de bara skit. Skit, I tell you! Så jäkla onödigt.

Irritationen när man kommer på sig själv med att vara tacksam över att få tid att gå på toa på jobbet. Det är väl för fan inget att vara tacksam för utan en jävla rättighet kan man tycka?! Men nu är det så den här veckan har varit och det är på grund av denna vecka som jag väljer att uppmärksamma ovan nämnda irritationsmoment, för utan denna vecka hade jag nog mest ryckt på axlarna och varit mitt vanliga underbara jag. Så kan det gå.

Nä, hörrni. Nu tar vi helg.

alla hjärtans dag

-öh. du. ska vi inte se en romantisk film idag?
-jo, kan vi göra.
-vad har vi?
-vet inte. får kolla på datorn. vad vill du se?
-vet inte. du?
-The Birds?
-ja. känner jag också för.


MÅSTE man tycka att romcoms är mer romantiska än hitchcock?

martin gav mig 200g vit choklad i alla hjärtans dag-present. det är den finaste alla hjärtans dags-presenten jag fått. han hatar vit choklad.

och idag har jag gjort hjärtan på varenda jäkla kaffe jag gjort. om jag slipper se ett hjärta i resten av mitt liv så är det OK med mig...

freedag!

jag vann slaget mot foten. nu deklarerar jag krig mot min rygg.

inledde veckan med att halta runt med en tå som var svart. ja, jag tappade en assiett på den. ja, det är asklantigt. ja, det gjorde ont. alla naglar sitter i alla fall kvar, trots en kvardröjande lila ton, och om ytterligare en vecka kan jag säkert ha på mig alla mina skor igen, hurra.

tänkte avsluta veckan med att inte kunna vrida huvudet, lyfta armarna eller nicka. ja, jag har en nerv i kläm i ryggen. nerv i kläm förresten. vad är det? en inflammation i något är väl mer troligt. muskelfästen, nervfästen, ja, vad vet jag? är ju inte direkt någon kiropraktor. när jag var barn sade vi i alla fall nerv i kläm. så då säger jag det. det känns ju så. och det kommer ju plötsligt, helst mitt i natten, så att man vaknar med ett vad i heliga fan på läpparna och en tår i ögonvrån och inte kan somna om förrän katten slickar en ömt på armen och man vridit sig värre än i en yogaövning, eftersom det enda sättet att ligga så att det inte gör ont är med ena armen bakåt, andra uppåt, ett knä mot bröstkorgen och en stortå utanför sängkanten.

jag tror att min kropp krigar mot mig.

om du (jag önskar dig inget ont) skulle drabbas av vad jag kallar nerv i kläm, kan jag rekommendera att röra på dig extremt mycket och absolut inte resignera till soffan och fjärrkontrollen. att jobba och att springa en runda har gjort dagen betydligt lättare än den hade varit om jag följt min arla morgons instinkt att darrande sjukanmäla mig och kura ihop mig under tycka-synd-om-filten (kallas även fisfilten pga suspekt lukt). jag känner hopp om att bli bättre inom ett par dagar, för det brukar gå ganska snabbt(jag har klämda nerver suspekt ofta), eller är det inte hoppfullhet utan endorfiner och rödvin som talar? oavsett så är det bättre att känna framtidshopp än att gråta, är jag hyfsat övertygad om.


alla dessa märkliga krämpor tycks ha börjat drabba mig mer kontinuerligt det senaste året. om en månad fyller jag 30. visst kan jag skylla på det?

bordet - en möbel som man kan äta vid och lägga saker på

Burgschki skriver bra om stress och krav. det är så förfärligt att vi så lätt hamnar i den onda cirkeln där allt ska vara heminredningsvackert, Elle-snitsigt och Playboy-slätt. och jag undrar - är vi ALLA likadana? går vi alla runt och oroar oss över om vi är tillräckligt välkammade (eller tillrättalagt rufsiga; för mig kan det ta upp till fem minuter att få till den perfekta nonchalanta jag-bryr-mig-inte-knuten), har tillräckligt välstädat, leker tillräckligt mycket med katten, lagar tillräckligt god mat, håller oss i tillräckligt god form, dricker lagom mycket och tar hand om våra vänner tillräckligt väl? låter det inte outhärdligt tröttsamt?

idag sjönk jag ner i soffan efter att ha jobbat, tränat, lagat mat (okej, hjälpt till att laga mat), tvättat jobbkläder, läst ut bokcirkelboken, skurat badrummet, vikt tvätt och diskat. och jag tyckte att jag var så himla duktig. i en halv minut. sen kom jag på att jag borde skriva nåt vettigt, välja bok till nästa bokcirkel, skura spisen, ladda nya batteriet till telefonen, borsta bort katthåret från kattfåtöljerna, färga ögonbrynen, rensa mailen, dammsuga och dessutom lyssna när min man pratar med mig, och jag vet inte, det känns liksom inte riktigt värt det att hela tiden kämpa för att eftersträva duktighetspoäng hos sig själv för att man checkat av några punkter på den långa, långa listan, när man vet att den är oändlig och målet onåbart.

andas. andas.

kan vi inte bara lägga av nu? sluta vara så petiga. skita i det. vi har varit duktiga tillräckligt länge. tänk bara vad skönt livet hade varit om man kunde komma hem från jobbet, känna att man presterat hyfsat och sen göra nåt man vill göra, i stället för ett borde. eller?


...för övrigt önskar jag att jag också var gravid, som alla andra i min bloggfeed, eller hade barn åtminstone, så att jag också hade nåt att lägga upp bilder på och raljera över. Soflex skriver till exempel så roligt och klokt här att man blir alldeles glad över alla vettiga mammor som finns därute.

annars är jag rätt nöjd med katten jag.

M.A.T.

ibland kan man rada upp lite frysta fiskar, några förskrämda räkor, en bortglömd flaska mousserande vin, tiokronorssaffran, rotselleri och en präktig lök på diskbänken och tänka att "jahapp, med en skvätt hummerfond och obscena mängder grädde kan det här ju bli riktigt trevligt."

eller också kan man gå till B.A.R. och få riktigt riktigt trevlig mat serverad av riktigt riktigt trevlig personal.


jag är en ganska jobbig restauranggäst. jag har lite för många synpunkter på vad som kan anses vara prisvärt, på servisen, på inredning och menyupplägg. jag är allergisk mot dyra ställen med dålig service. jag avskyr när bord står felplacerade. jag blir förbannad om toaletten inte håller samma standard som matsalen. jag har över huvud taget inget till övers för krögare som hellre pratar med sina polare än sina gäster. jag hatar att vänta på notor. jag gissar att min kräsna (kritiska) attityd är sprungen ur alltför många fantastiska restaurangbesök, där jag blivit bortskämd med servitörer och servitriser som intresserat sig för mig som kund, gett goda förslag, fått mig att känna mig som en gammal kär vän och som dessutom ställt god mat framför min hungriga trut. ja, för mest handlar det såklart om maten. och egentligen behöver maten inte vara märkvärdig; det är inte det. en entrecôte med pommes och bea kan vara fantastiskt fint om allt är gjort rätt, och en marängsviss i goda vänners lag är underbart, men när man sitter på en krog som låtsas vara förnäm och skruvar sig på stolen för att pumpan är för stabbig och oxhjärtat oproportionerligt rått, så är det fan inte så kul.

därför blev jag så himla glad när jag efter sydsvenskans recension stack till B.A.R. för några veckor sedan och upptäckte att den dödsdömda lokalen förvandlats till precis ett sådant ställe som Malmö saknar och som Köpenhamn har i överflöd. fint som snus, äntligen och hallelujah till dem! smöret, som du alltför ofta får i en stenhård kub på en assiett till brödskivorna som skurits upp lite för långt i förväg, var uppvispat och lent och serverat på en sten (brödet kom i olika varianter i en brödpåse vid sidan om). vinlistan består endast av naturviner, så med tacksamhet lät vi vår servitris guida oss rätt och jag blir så himla peppad av naturviner; smakerna funkar på helt andra sätt till mat, hurra! min skrapade oxe vill jag återvända för att äta om och om igen (ni vet hur det är när råbiff är som absolut bäst) och oxbringan med rökt märg var så vacker att titta på att det var en skam att sabba presentationen, men jag gjorde det ändå och lämnade fatet tomt. och på toaletten, som lyses upp av stearinljus, torkas tassarna med handdukar och inte hopplös handfläkt eller vasst torkpapper. inte dyrt heller. billigt. passar sånt patrask som jag är.

men okej, om ni inte vill gå dit nu, fastän jag med hela mitt hjärta rekommenderar det, så får ni väl gå till Möllan, Bastard, Plocke Pinn eller La Couronne (men ät bara musslor). inte till nya gamla Brogatan, Söder om Småland eller Jetzt. för man kan ha så himla roligt när man äter om man äter på rätt ställen i rätt sällskap. som jag ska nu. hemma. med min man.

ba gör't!

de senaste tre veckorna har jag sprungit 30km. det är egentligen inte så värst mycket om man delar upp det i tre rundor i veckan, men om man har i åtanke att vi haft en jädra massa minusgrader, is och snö och att några av mina normala löppass bytts ut mot gymmet eller simning, så känns det plötsligt som en enorm seger. jag är, på fullaste allvar, stoltare över denna bedrift än över alla tentor jag fått MVG på eller allt evinnerligt volontärarbete jag ägnat mig åt i mina dar. ja, jag vågar påstå att jag är stoltare över mina 30km än över hur jag är som människa, hur jag presterar socialt eller hur jag behandlar mina nära och kära. jag är stoltare över mina 30km än jag är över min boeuf bourguignon. och den brukar bli asbra.

grejen är att det inte ens varit så himla jobbigt. desto större anledning att vara stolt. det är det lilla och enkla som är så lätt att skita i. så hurra för mig! nu ska jag dricka vin och vika tvätt, och om ett par dagar börjar jag om igen. 30km på tre veckor. förhoppningsvis med bättre underlag.

motsägelsefull

att tala är silver, tid är guld

det finns nästan inget jag avskyr mer än när folk tjatar om att de "inte vet var tiden tar vääägen!" (kanske våldtäkter, dumhuven, dåliga chefer och besvikelser). jag vet att jag är lättprovocerad när jag ligger på min soffa i mjukisbyxor med en ocean av teveprogram att se och inga stressmoment i sikte, men jag tänker att det är väl bara att prioritera, och så jäkla mycket kan man väl inte ha att göra att man måste gnälla över hur händelserikt liv man har?

fast just nu förstår jag inte riktigt vart mina dagar tar vägen. förlåt.

förutom jobb, så ägnas eftermiddagarna åt möten och mailkontakt med min blivande chef, eller envisa joggingturer i minusgrader, eller långa och livsnödvändiga bad med bok, eller gymbesök med min lillasyster (mer eller mindre intensiva, men svettiga och roliga) och sedan måste man ju äta mat och sova och hux flux är det helg, och då måste man göra kul saker, glo på folk, se ikapp alla de där filmerna och TV-serierna man missat under veckan, gå iskalla promenader i solen och såklart bada, springa, läsa, sova, äta och gå på gym. ni hör! vart tar tiden vääägen?!


i någon tweet läste jag citatet: "If you want something done, ask a busy person to do it. The more things you do, the more you can do." (Lucille Ball) och tänkte att ja, precis så är det! förutom att allt det där man gör också får en att prioritera bort annat, och så får man ångest över det man sopar under mattan och blir stressad och får högt blodtryck.

kanske är det bättre att bara ligga på soffan och se American Horror Story...

hej sjukvård

det är inte så konstigt att sjukvården saknar pengar.


varje gång jag är i behov av vård slås jag, liksom alla jag pratar med, av hur svårt det är och hur energisk och frisk man måste vara för att orka skaffa sig rätt hjälp. att man allra helst ska ha ställt en egen diagnos på sig själv innan man går hemifrån, för att över huvud taget komma någonstans i denna instans.

symptom på halsfluss: du googlar, känner efter, lutar huvudet i omöjliga vinklar framför spegeln för att få en skymt av ditt röda svalg. efter att inte ha kunnat svälja, andas eller prata på fem dagar sitter du i telefonkö först hos sjukvårdsupplysningen och sedan hos din husläkare, om du nu har turen att ha hens nummer och veta att hen har telefontid 07.50-08.00. du får förhoppningsvis en tid inom en vecka. väl där tas det blodprover, och om de inte visar att du har just halsfluss kommer din husläkare att titta på dig med huvudet på sned och säga: "du kan ju alltid prova att dricka te med honung i". om man gråtfärdig väser fram att man för i helvete inte gjort annat än druckit te den senaste veckan, varvat med isglass och whiskey, eftersom det är det enda som går ner, kanske läkaren fortsätter med att fråga: "vill du ha penicillin?" vilket leder till att man uppgivet måste bestämma sig för om man vill känna sig som en narkoman om man tackar ja eller en martyr som genomlidit ett läkarbesök i onödan om man tackar nej.


symptom på svampinfektion i ansiktet: eftersom svamp på huden yttrar sig i torra, flagande fläckar är det naturliga första steget att smörja. du provar allt du har hemma de första veckorna. kanske blir det bättre någon dag och du tänker: "aha! det måste vara X-krämen av X-märket som gjorde det! hurra!" och så bunkrar du upp med några extra burkar av denna kräm, blir några hundralappar fattigare och upptäcker några dagar senare att de torra partierna är tillbaka på samma ställen. du investerar i nya krämer och salvor för ytterligare några hundralappar. ibland blir det bättre och du tror att det är över. då kommer det tillbaka. det är DÅ du kommer på att du ska fråga din vän som är hudterapeut, varpå hon utan större omskrivningar skickar dig till apoteket: "Köp hydrokortison. Om det hjälper så har du svamp." tacksam över löftet om förbättring knatar du till apoteket, men hittar inte bland hyllorna och vänder dig till biträdet, som med medlidande i blicken meddelar att hon inte kan rekommendera någon av salvorna på apoteket till experimenterande. vänd dig till din distriktssköterska, tycker hon, och du lunkar hem medveten om att det är en kamp du har att vänta. så du googlar dig fram till exakt vilken typ av svamp du tror att du har (misstänker seborroiskt eksem), söker fram distriktssköterskans telefontid (11.30-12.00) och stålsätter dig. ringer, ringer, ringer, men efter att endast blivit kopplad till telefonsvararen som meddelar att distriktssköterskan har telefontid 11.30-12.00 då klockan är 11.50 ger du upp och ringer till vårdcentralens tidsbokning och ber om att få boka en tid hos distriktssköterskan. men nä, se, det går inte. i stället ombeds du att komma på drop in klockan nio morgonen efter. jag är hyfsat övertygad om att de genom att göra sig så oanträffbara som möjligt hoppas på att sålla bort de som inte anser sig ha tillräckliga besvär för att stånga pannan blodig. du tillhör emellertid inte en av dessa, så du tar dig till drop in-tiden och får träffa en sjuksköterska som med huvudet på sned undrar om du provat att smörja in ansiktet med en mjukgörande salva? du exploderar, dödar tanten och blir inlåst för livet, med svamp och allt. eller så skrattar du nervöst och intygar att du provat de flesta salvor som finns i handeln, och att det var en hudterapeut som tipsade om att det var svamp och att du skulle söka hjälp. "Den här hudterapeuten kanske inte tipsade om att prova en mild, parfymfri kräm?" säger sjuksköterskan, och du känner att du måste försvara att du kommit dit, och berätta att det svider och sticker, att du känner dig som ett monster då du fjällar i ansiktet och att du behöver hjälp. sjuksköterskan ser tveksam ut och pratar om mjällschampo. hon söker på FASS och skriver slutligen ut ett recept, trots att schampot inte är receptbelagt, men hon vet ju inte säkert, och man vill ju inte chansa. "Och blir det inte bättre på fyra veckor får du kontakta din husläkare." du tackar, niger och bockar när du går och tänker att du hade kunnat få det här svaret via telefon eller av damen på apoteket och sluppit hänga på vårdcentralen klockan nio en vardag, då man faktiskt oftast har annat för sig.


symptom mensvärk: när du ändå sitter på distriktsköterskemottagningen frågar du vad hon tycker att du ska göra åt din mensvärk, som på senare tid blivit värre på gränsen till outhärdlig och som tvingat hem dig från jobbet ett par gånger det senaste året. "Har du provat Voltaren?" frågar hon, och du berättar att jag provat allt, alla kombinationer, receptbelagda som du fått av anhöriga och allt från hyllorna på apoteket, men att ingenting hjälpt (du berättar inte att du förmodligen överdoserat rejält ett par gånger, även det utan resultat). sjuksköterskan lägger huvudet på sned och föreslår att du ska börja med P-piller. du kräks inombords. du frågar om det inte kan tyda på att något är fel, och ja, jo, det kan ju kanske vara någon cysta, säger sjuksköterskan då. det kan man undersöka på kvinnokliniken. "Ska jag ringa dit och boka en tid?" undrar du då ingen ytterligare information följer. "Nej, det måste du ha en remiss för, så du får vända dig till din husläkare för det." du tänker att det innebär ytterligare en evighet i telefonkö för att eventuellt få en tid inom en inte alltför avlägsen framtid, och när du väl sitter hos husläkaren måste du tvinga henne att remittera dig, så att hon inte bara lägger huvudet på sned, ler och tipsar om "Alvedon, en vetevärmare och en kopp te".

eller också fortsätter du ha eventuella cystor, svamp i ansiktet, halsfluss, inflammerade nerver och cancer lite överallt. kroppen botar ju det mesta själv. annars hjälper alvedon, p-piller och te. och tålamod. fast om du har tålamod kan du ju försöka med sjukvården. så länge du själv vet vad som är fel på dig och vilken hjälp du vill ha. annars är det tyvärr kört.



för att vara extra tydlig: jag vill inte ha en sjukvärd där vi behandlas slentrianmässigt utan att någon tänker på biverkningar eller slöseri med experters tid. jag menar bara att apoteksanställda borde våga tipsa om receptfria läkemedel, i stället för att per automatik skicka kunder vidare till vårdcentralen. och distriktssköterskan borde kunna remittera patienten till en specialist utan att man ska behöva gå via husläkaren. och husläkaren borde våga ställa en diagnos och rekommendera lindring utan att rådfråga patienten, eftersom patienten i de allra flesta fall faktiskt inte är läkare. och telefontiderna bör respekteras, förlängas och väntetiden förkortas. och alla inom vården borde fatta att man redan provat alvedon, ibumetin och fucking jävla honungste innan man kontaktat dem.

Dagens lärdomar

Idag på min bokcirkel har jag lärt mig att barnvagnar är ett gissel. Inte nog med att de är dyra; man måste dessutom ha någonstans att parkera. Jag har också förstått att jag inte vet särskilt mycket om Helenemordet, att mina torra partier i ansiktet, som jag brukar kalla huvudaids, förmodligen är svamp (bättre än aids, definitivt) och att de flesta kvinnor lärt sig stryka som barn, medan män i regel inte vet att man ska börja med oket.

På vägen hem lärde jag mig att den största stjärnan på himmelen inatt är Jupiter. Se. Inte ens i rymden är saker som de verkar vara.

självbild

i min nya mobil (tack svärfar!) finns funktionen Spegel, som får mig att inse att jag oftare ser ut såhär:


än såhär:

Första veckans slut

Idag har jag slagit en gås. Lappade till den tvärs över ryggen så att den nästan föll omkull.

För övrigt är det nästan magiskt hur mycket ångest man kan ha över att julen är slut och arbetet åter fyller vardagen och hjärnan får återigen svämma över av irritationsmoment, idioti och inre hyperventilering.

Min jobbångest började redan innan jag tog julledigt. Till och med fritiden är alltså sabbad av jobbet.

Och gåsen som fick stryk förtjänade det. Den hackade på en annan gås som saknar en fot och som blivit så mager över julhelgerna att jag nästan vill gråta. Vi tvångsmatade handikappsgåsen med bröd. Den är säkert borta nästa gång. Allt jag kan tänka på är hur det måste se ut när den simmar. Runt, runt i en ring med sin enda paddelfot.