hej hemmafru!

det är lustigt det där med hobbies. eftersom vi har tvättid - viktiga grejer! - tänkte vi oss en lugn kväll i hemmet, denna afton före nyårskvällen. för inte förgås helt i vår ensamhet bjöd vi in vår fina, fina vän på "mat och På Spåret", vilket ju låter ganska soft för en intet ont anande väninna.

nu är tre rätters-middagen förberedd, jag har druckit ett par (ganska svaga, om jag får säga det själv) dry martinis, bordet är dukat, toan skurad, sängen bäddad, naglarna målade och ljusen tända. det bor ett monster inom mig som vägrar låta mig ha folk hemma på en lugn hemmakväll.

som sist bokklubben var här. vi har en så gott som uttalad regel att det ska vara enkelt, nån snabb rätt och ett glas vin, och så ska det handla om boken. sist vi var här blev det gåsamiddag med alla tillbehör, inklusive svartsoppa till förrätt. det är inte okej nånstans. jag skämdes lite.


nästa år lovar jag att jag kanske ska bli bättre på att vara avslappnad. åtminstone med damm och stök. middagarna tänker jag fortsätta med för evigt.

det positiva slutet

jag kan inte sammanfatta 2011. eller, jag tycker inte att det behövs. året kom, året går. däremot kan jag berätta att något av det bästa jag vet (förutom att laga mat och dricka vin) är att lägga mig under filten i soffan och ta av mig strumporna. kanske även byxorna. det är den ultimata befrielsekänslan.

en annan sak jag uppskattar är att när man trycker "gilla" på Facebook så slipper man följder. inga notifications på det. det är bra.

en annan ny favorit är cortado. kaffet alltså. dämpar deppighet. tips från kaffecoachen.

ofta tänker jag också att jag är väldigt glad över julpyntet. granen som barrar rakt ner i Pellas päls, hyacinterna och alla lampor. det kommer att kännas hemskt tomt, det här med januari.

och så tänker jag på att jag är en fryntlig skåning. ett redigt ålaräns. när hände det? måste vara för att jag vill vara en fubick som kontrasterar martins blandblod från norr. det gör inget. vill inte byta bort min skånskhet mot en rullebör av guld eller allt rabbemos i världen. eller jo. det hade jag nog gjort.


det jag ser mest fram emot nästa år är att ha semester. någon gång. med lite tur och framförhållning. det blir nog fint.

step into my office, baby.

jag jobbar som barista i entrén till ett större företag. företagets ekonomiska system har julstängt och företagets anställda har huvudsakligen tagit julledigt. jag vet, jag gnäller mycket över hur arbetsbelastningen gör mig tokig, men att sitta på en pall hela dagen när jag vet att lägenheten behöver julfejas och kroppen juletvagas inför kvällens julfirande känns som asiatisk vattendroppstortyr. advent har aldrig varit så väntigt som nu.

men! vi har ju flygarhundar i vår gran!

man vill ju inte överdriva heller

igår härjade Ernst på TV och Martin satt bredvid mig i soffan och suckade över vår otillräcklighet. vem orkar? undrade han. man får ju prestationsångest!

jag lugnade honom med att vi är sådana som ger andra prestationsångest. vem mer börjar med glögg i september, bakar lussekatter, gör granriskärve klädd i kulor, bakar pepparkakor, gör kola, wienernougat, tusen sorters julchoklad, har julstjärna och adventsljusstakar, bränner av de fyra ljusen i tid och är noga med sifferljuset, har ett helt bibliotek av julskivor (ja, riktiga - inte mp3), en minigran i fönstret, julduk på bordet, julduk till kattmatsskålarna, julkulor i palmen, blommande amaryllis, nejlikor i apelsiner, en enorm julgran klädd i bland annat hemmålade julgransdekorationer, blinkande gran kopplad i datorns USB-port, porslinstomtar och tomteljus och julskum så det sprutar ur öronen.

jag tror att vi kan slappna av.

men ett bakbord tänker jag fan aldrig bygga.

det är bättre nu

känslan av att något saknas

så nära

tänker på twitter och på hur fantastiskt det är att kunna kommunicera med människor man inte ens känner. idag kom en kund in med en väldigt blöt mobil. jag gav henne en servett och hon berättade skamset att hon tappat telefonen i toan. "Aha, bakfickan? Du har gjort en Camilla Läckberg." sa jag sakkunnigt. min kund blev glad över att ha fått sig ett namn på företeelsen och jag fick tillfälle att fundera över Twitter.

någon gång i någon tweet tackade jag Camilla Läckberg över att hon twittrat om det där med att tappa iPhones i toan för att de ligger i bakfickan. jag skrev nåt om att hennes verklighetsbekännelser var bra och preventiva och billigare än en drulleförsäkring. hon retweetade. det är som om vi är kompisar nu. vips är man bara några @-tecken ifrån varandra och kan leva lyckliga i alla dagar.

härom dagen nämnde jag Musikhjälpen i en tweet utan vare sig @ eller #, men Musikhjälpen-Emmy svarade. full koll. likadant när jag kallade alla deltagare i Pengarna på bordet-tävlingen för sär (minns inte den exakta formuleringen, men det var något ganska elakt men sant om att vi bara tittar för att få peka och skratta) och fick ett svar från en som vann. det visade sig att han var centerpartist. inte mycket mer att säga om det ju, förutom att även den killen verkade ha full koll på de sociala medierna. jag beundrar det, även om det i slutändan förmodligen bottnar i djuprotad narcissism (förutom i Musikhjälpen-fallet där det handlar om välgörenhet).


själv har jag blivit lat och orkar varken blogga, kolla mail eller Facebook och det där med att scrolla tweets är ett minne blott. ändå känns det tryggt att veta att om man vill att en annan människa ska lägga märke till ens existens så är det bara att sätta ett @ framför hans eller hennes namn.

top cat SE01E02

framme.

börjar bli expert på begravningar. begravningar, Göteborg och scandic-hotell. och alltid regnar det. och alltid tycker jag så himla mycket om familjen jag gift mig med.

hate to say I told you so

det är alltid ostadigt mellan Falkenberg och Varberg. bussen kränger där. kanske är det det underkylda regnet eller kastvindarna som får fritt spelrum över åkrar, vattenpölar och kvarglömda höbalar. inte konstigt att vindmöllorna blivit placerade just här, tänker jag. jag brukar också tänka att någon gång kommer bussen att köra av, sladda för mycket och välta. sånt händer, tänker jag och greppar tag i sätet framför. jag undrar varför jag aldrig använder säkerhetsbältet och jag sneglar på busschauffören som obesvärat kliar sig bakom örat och tycks ovetande om bussens gungande över vägbanan. jag kanske ska lita lite mer på honom och lite mindre på min mage. ville bara säga att om vi alla dör i en sorglig olycka, så har ni det svart på vitt här: jag SA ju det!

Pella aka Pelly - top cat SE01EP01

det är inte bara doom and gloom i december. katten har insett sin potential som modell. se bara, posen, gracen, smizen!

Per Nilsson. remember the name, dudes!

jag hatar när det händer

konversationer på en arbetsplats

lisa och kund:

-Jasså du stänger redan klockan tre?
-Ja, precis.
-Skönt att ha så korta dagar!
-Ja, fast jag är ju aldrig härifrån förrän vid fyrasnåret, och morgnarna är väldigt tidiga.
-Jamen ändå! Hela eftermiddagarna och kvällarna är ju fria!
-Ja, haha. Men när man går upp vid halv sex är det ganska lagom att bara gå hem och äta och sen gå och lägga sig.
-Men ändå. Mycket ledigt blir det ju.
-Kanske det. Jag är här nio timmar eller så. Det är väl en rätt normal arbetsdag?
-Låter skönt att sluta tre...



lisa och kollega:

-Är det inte lustigt att det är så himla jobbigt att jobba här?
-Nä. Så har det alltid varit.
-Men det är ju så himla dålig stämning hela tiden. Varför är det så?
-Alla hatar att joba här.
-Jaha...



ibland tänker jag att de som glider in vid åtta, köper en latte, kommer tillbaka vid elva för ännu en, och sedan har eftermiddagsfika med polarna klockan två för att slutligen gå hem vid kvart över tre inte har en aning om vad ett riktigt jobb är. och jag skiter i att de har pluggat i fem år och har tio tusen mer än jag i lön. jag har pluggat i tre år, har tio års arbetslivserfarenhet och betalar i blod, svett och tårar.

vi gör våra val

katten är uppmärksamhetstörstande. jamar och spinner och stryker sig med hela kroppen mot mina händer när jag klappar henne. efter en stund öppnas gapet och mitt i de mest högljudda kärlekskurren försöker hon sluta sina gaddar runt mina fingrar. sån är hon. såna är vi.

känns skönt att vi trots allt, mitt i all profithunger, vågar säga ifrån. både i det stora och i det lilla.


(den dystra färgskalan beror på att bilden är tagen i soffan i sällskap av en draja och med nedräkningen till På Spåret som primär sysselsättning.)

dagen

sov tolv timmar, åt lika lång frukost. gick till parken och matade fåglarna. konstaterade att det var just en sådan dag som par i vår ålder travar bort till parken snabbast möjliga väg, knäpper en bild med mobilen och skyndar tillbaka hem för att i soffans trygga vrå och med en chipspåse som sällskap, knappa in uppdateringar på Facebook i stil med gick en mysig söndagspromenad runt pildammarna med älsklingen *puss*. vi gick via Lidl. köpte udda mat. gick till pressbyrån och köpte två trisslotter. "Med vinst, va?" frågade vitsige biträdet. "Nä, behövs inte." sa jag. kände mig inte särskilt turlig. skrapade på Södervärn i en hög av matkassar, toalettpappersbal och fallna löv. vann inget. gick hem. men se. vi var på en mysig promenad i alla fall.

Honey, I'm home!

när jag kommer hem från jobbet vill jag bara slänga upp de trötta fötterna, blanda mig en kall dry martini och girigt röka dagens första cigarett (det där med att vara nykter rökare på jobbet är så fruktansvärt överskattat).

så det gör jag. fast där efter måste maten lagas, disk diskas, tvätt tvättas, ytor torkas, katt matas, räkningar betalas, toalett skuras, inköpslista skrivas, eventuell planering göras och om man har pyttelite tur hinner man träffa någon och vara social. nä, bara skoja. det orkar man inte.

skillnaden mellan att arbeta och vara hemmafru är att man, som till exempel arbetslös, hinner ta itu med vardagens bestyr med en större smula njutning och med en liten smula mindre cash. som jag ser det hade det varit en win win situation om min make dragit in degen och jag fixat och donat med alt här hemma, och dessutom orkat vara trevlig och tillmötesgående när han kom hem från jobbet.


låter jag hemskt förlegad och tråkig? förmodligen. men det hade gjort mig glad att orka vara glad mot den som betyder mest i världen, i stället för att vara sönder och slut när vi äntligen hinner ses. dessutom har jag alltid varit svag för små förkläden och genomarbetade middagar.


när jag hade bokcirkeln här i fredags, bjöd jag på gåsamiddag med anka i stället för gås. det tog flera dagar att förbereda på grund av all trötthet och tidsbrist. tänk ändå, om man hade haft tid att laga riktig mat även när det bara är torsdag.

dagens baristaskämt

när någon suckar, gnäller över tröttheten och säger "ja, idag får jag nog ta en STOR latte macchiato!"


det är så himla pinsamt.



tycker hon som fått i sig en halvliter bryggkaffe och två dubbla espressos redan innan öppning kvart i åtta.

förlåt.

jag känner att jag gnäller så att det sprutar ur öronen, så här kommer en skitbra grej: när jag har mördande spänningshuvudvärk fastnar mitt ansikte i en grimas som påminner väldans mycket om ett litet leende. det gör att människor tror att jag är glad och ler tillbaka. tips tips!

suck it up

vilken tur det är att man ändå är en sådan som är uppfostrad med god arbetsmoral och pliktkänsla.

när man vill sova hela tiden helst, är nära att börja gråta flera gånger om dagen, har huvudvärk och ont i magen och mår lite större delen av dagen. då känns det ju bra att man kan smeta på ett leende. att man vet hur man ska göra för att verka pigg, käck och glad. tur är det att man är en sådan som vet hur man vadar i sin självömkan på insidan bara, och uppvisar en stabil exteriör.

vem vet hur det hade gått annars, liksom?!

vardag - tid

det är svårt nu. jag har ett jobb. alla ska tycka att det är så himla fint. sanningen är att jag förmodligen mådde mycket bättre när jag var arbetslös. varje dag är tyngre än någon annan. jobbet är tyngre än något annat (och jag har jobbat hårda barpass, jag har jobbat som barchef, jag har jobbat på malmöfestivalen under omständigheter som får roskildefestivalen att kännas som charter) och jag känner mig tyngst i världen.


det är något så sorgligt med att kämpa sig upp varje morgon 05.20, uthärda dagen och sedan komma hem, äta kvällsmat och vara redo att somna halv sju. livet saknas.

det är motstridigt. dagarna, veckorna, tiden passerar i ljusets hastighet. nyss var det sommar och om en minut är det jul, och det är fantastiskt att en arbetsvecka förflyter under loppet av ett andetag, men livet, det är det som händer utanför fönstret under de sekunder varje dag som jag har en chans att titta ut och se det, och jag saknar det så mycket att det gör lite ont. att ta tillvara på helgerna har blivit ett dystert mantra, för samtidigt som jag skulle vilja göra tusentals saker, träffa alla som jag älskar, dansa, äta goda middagar och se löven falla till marken i alla parker, så känns det viktigast att vila kroppen som gör ont i varje led och sova sömnen som saknas hela veckan. hur gör ni, ni som arbetar hårt? hur lyckas ni hålla ihop er själva?


i år ska vi jobba oss igenom julen. planen är att starta med gran redan i advent, koka knäck och kola utav bara helvete och dricka glögg så gott som varje dag. ett tappert försök till stämning. tur att familjen består av två och en katt, så att inga barn undrar varför de inte får ha jullov som alla andra.

som att hitta allt smör i Småland

tänker på det där med klyschor. förra helgen var vi i Göteborg. på sara katts initiativ (med medhåll från götlaborgarna) hamnade vi på Haga Bio med en öl i näven. och in kom såklart Håkan Hellström. det är väl självklart ändå. och för att göra det ännu mer svennebanan tog jag en bild och skrattade gött åt den goa stämningen. hygge för hela slanten.

ibland tänker jag att Göteborg är en väldigt fin stad. om det bara inte vore för alla spårvagnar och göteborgare.

konsekvent

vi människor är lustiga. å ena sidan håller vi i brödet på frukostbuffén med en servett när vi skär det, för att andra ska slippa våra flottiga tassavtryck. å andra sidan verkar vi tro att nästa man i kön skulle vara intresserad av att ha resterna av vårt halvanvända smörpaket eller bottenspillet i sockerpåsen vi just tömt i latten, och lämnar därför generöst detta på disken i stället för att flytta armarna en halvmeter åt sidan och släppa skräpet i papperskorgen. vi är också måna om att vara artiga och hjälpsamma och ställer alltså kopp och fat, när vi svept vår espresso vid ett ståbord, på disken precis framför kassan, i stället för att placera disken i diskstället. vi tycker också om att prata med våra väninnor om högst personliga livsöden och erfarenheter när vi handlar, men skulle expediten/baristan flika in i samtalet blir vi bestörta och kränkta. men det är så vi är. kan inte bete oss som folk. eller är det det vi gör?

den här veckan blir jag upplärd i kaffemakeri, skumtjocklek, bönmalning och i hur man beter sig som om man kan saker fastän man inte har en aning. första dagen var jag gråtfärdig av instruktörens pekpinnar och hårda attityd. det där med att surt säga "du gör fel" men inte ha tid eller tålamod att visa rätt är inte med på min lista över pedagogiska tekniker. och jag gillar inte att göra fel. jag gillar inte att göra fel när jag gör mitt bästa och få veta det på ett aggressivt sätt. jag är ju en sådan som börjar gråta om någon skäller på mig; i synnerhet om det är en främling.

när jag kom till jobbet i morse var jag redan alldeles utmattad efter gårdagens ihärdigt svalda tårar, och bestämde mig för att möta hårt med hårt. det är ju för fan MIN arbetsplats! använde mig därför av det mest lättspelade kortet i varje kvinnas repertoar: våpigheten. funkar varje gång och dagen idag blev betydligt bättre än gårdagen.

ett litet "nämen ojdå! *tihi* klantiga lilla jag!" kan göra underverk med män som är störst, bäst och vackrast.


idag har jag alltså fått stävja kräkreflexerna i stället för gråtigheten. det är tungt att ha känslorna påkopplade jämt.

för tidigt för en snygg länkning med mobiltelefon

ehh..?

http://www.dn.se/nyheter/politik/arkelsten-forfalskar-historien

vi trodde att det skulle handla om apor

sköldpaddornas ägg flyttas för att vågorna inte ska dränka embryona. sköldpaddorna är fina och skalen så vackra och jag förstår varför vi mördar dem. fast när alla äggen kläcks kryllar det av små minisköldpaddor i bassängerna och jag tänker att det ser ut som när spindelägg kläcks och jag tycker att det är så äckligt att jag slår över. på ettan pratar de om demensboenden. det är på något sätt tryggare än kubanska spindelsköldpaddor.

mitt i veckan

igår drack jag öl med finaste burgschki och jag tänker att det är så bra, det där med internet. man kan följa totala främlingars liv och leverne i olika forum och bestämma sig för att man gillar dem och sedan träffa dem och inse att man haft rätt hela tiden. älskar att ha rätt. älskar att inte bli besviken. älskar inte att jag inte orkade vara ute senare än nio, för den där helenski kan man nog dricka betydligt fler än tre öl med innan hon bangar, och det är rätta takter.

nästa gång blir det minst fyra.



idag är jag supertrött, och det har ingenting med de där ölen att göra, utan är nog mest för att mitt nya, fräscha jobb är så himla tråkigt och värdelöst och min arbetsplats så osolidarisk och min rygg och mina fötter och mitt huvud så stickande slut. så kan det gå när man inte vill vara arbetslös. hepp hepp.

en gång för länge sedan (eller för tre månader sedan. beror lite på vilken typ av tidsuppfattning man har.) gifte jag mig med min kille och då fick vi bo på hotell. av olika anledningar fick vi inte upp vår väska till sviten, och när vi raglade in på kvällen var hotellet obemannat, således fick natten spenderas väsklös. jag behöver ingen väska för att sova, men min syster som bokat rummet var OUTRAGED och drog i lite trådar och hux flux fick vi en gratis bonusnatt. denna natt utnyttjade vi i fredags.

det bästa med att bo på hotell, tänkte jag, är frukosten. det vet alla. det näst bästa att slippa städa efter sig. men vet ni vad. min verklighetsbild är omkullkastad; det absolut bästa är såklart att bo på hotell och bli välkomnad med frukt, choklad och gratis bubbel!jag vet det nu och kommer aldrig att nöja mig med mindre.





kvällen fortsatte med bland annat ostron på savoy, för såna är vi. hoppas att varje tremånadersdag blir lika flärdfull.

väder

det där med årstider. börjar inte det kännas lite tjatigt? jag menar höst. been there done that. samma visa varje år. kan ingen komma på nåt nytt nån gång?

gammal är inte äldst

på mitt nya jobb är jag bebis. eller, nej, det är jag inte alls, men den där första veckan känns jämt så, som om man är tonåring, finnig med fett hår. en osäker frågeställarmaskin som fumlar, glömmer, är långsam och gör fel.

min coach är en tjugofemårig brud som pladdrar. hon är rar och obegriplig. allting går i sjuhundrafemtio, och ingenting är noggrant utan allt går att göra på sitt eget sätt. det är helt hopplöst att vara ny och inte få raka besked, inga fasta rutiner, ingen ordning och reda. jag älskar ordning och reda. chefen har haft semester min första vecka, och jag är den förtappade, den utan passerkort, nyckel, namnskylt och behörighet. jag kan inte ens slänga mina egna sopor eller logga in i min egen kassaapparat. jag vet inte heller vad jag får i lön. living on the edge, kallas det visst.



för tio år sedan jobbade jag som barista i sheffield, och när jag sluter händerna kring den löddrande mjölkkannan och doften av nymalda kaffebönor blandas med någons parfym är det där jag är. slagen med espressohandtaget mot lådkanten sitter kvar i ryggmärgen och det är samma problem med dåligt inställt flöde, kalk i rören och en svag odör av bortglömt mjölkspill i något hörn som inte går att hitta.



om två veckor tror jag att jag är redo för revanschen. när jag gjort egna listor och beställningsformulär, programmerat om kassan, lärt mig hur man hittar i kulvertarna. det är då jag ska ställa alla krav, dra fram alla pekpinnar och suckande gnälla över att ryggen tar ofantligt mycket stryk. men först ska jag bli bäst. för det är så jag jobbar. även när jag är ny.

Working girl anno 2011.

idag har jag börjat på ett nytt jobb. hur jag fick det? genom bekant såklart. ett snabbt möte i måndags, inget ansökningsbrev, inget CV, bara mitt eget svettiga jag.

hurra för det!

nu ska jag fira med att gå på bokcirkel och prata Kadefors. och dricka vin, men vi låtsas att det är för bokens skull vi träffas.

sökes: enkelhet

ämnet är kanske uttjatat, men det här med att söka jobb via länk som leder till "extern webbplats" där man ska fylla i sina uppgifter. what's up with that?

för er som inte hänger i jobbansökningskretsar, så ska jag förklara:
en länk från en oftast inte särskilt fängslande annons leder till någon typ av HR-sida, där du ombeds fylla i praktiska uppgifter som namn, personnummer och adress, och sedan under olika rubriker vill de veta ungefär allt du gjort sedan du föddes med exakta datumangivelser. jag vet inte hur det är för er, men själv har jag ingen aning om ifall den där kursen jag läste 2005 började den 20:e september eller den 1:a oktober eller när den sista tentan var. det handlar om att vara grym på att höfta. givetvis vill de även ha motsvarande uppgifter då det gäller din arbetslivshistorik, och där vill många dessutom att man bifogar ett intyg. jag har inga intyg. jag har inte ens intyg från mitt senaste jobb där jag var i fyra år. jag har däremot min chefs vänskap och telefonnummer, men det platsar inte i sammanhanget. i vissa fall följer även möjlighet att bifoga uppgifter om eventuella förtroendeuppdrag, löneanspråk och vilken omfattning av tjänst man söker, och givetvis, givetvis ska det där fotot också hänga med. när alla dessa uppgifter fyllts i (tar runt en halvtimme när du gjort det några gånger, åtminstone om du hunnit göra en del under årens lopp) och du känner dig slut i huvet, kommer slutligen dödsstöten: möjlighet att bifoga CV. du förväntas alltså glatt ladda upp ditt färdigskrivna dokument som innehåller precis samma uppgifter som du just spenderat trettio minuter av ditt liv att fylla i på sidan. sedan ska du formulera att originellt och fängslande personligt brev, och allra helst ska du inleda med Ansökan och inte Asökan.


jag ska inte vara onödigt orättvis. dessa uppgifter är givetvis högst relevanta för en potentiell arbetsgivare. men varför i hela friden kan det inte räcka med att skicka in CV och kontaktuppgifter? eller varför kan det inte finnas en nationell CV-bas, där alla detaljer finns bevarade för landets alla arbetsgivare att plocka fritt (med arbetssökandes medgivande såklart)?

det är inte konstigt att arbetsförmedlaren tycker att det låter mycket när jag säger att jag söker i snitt fem jobb i veckan. det är säkert många arbetssökande som ledsnat och inte orkar lägga en timme per sökt jobb, med allt ifyllande, brevskrivande och fotoredigerande.

kanske arbetsförmedlingen kunde projektanställa mig med uppgift att få arbetsgivarna att använda deras databaser?

wet look

idag var jag på jobbintervju. efter att ha haft alldeles för roligt i helgen (kommit hem vid sexsnåret och sovit bort halva dagarna) vaknade jag pms-ilsken och uttorkad. bestämde mig för att wordfeud och kattkelande var viktigare än att förbereda mig för intervjun, så när jag väl förstod att marginalerna krympt bort till minimum fanns varken tid för CV-revision eller hårtvätt.

på intervjun svettades jag. på riktigt. sådär så att det rann från tinningarna, från benan ner i pannan och blev till pärlmustasch på överläppen. jag svettades så att min blommiga blus blev blöt, så att rumpan smälte ihop med dynan i syntetskinn och så att det smakade salt i munnen.

ni kanske tror att jag jämt går runt som en svettmaskin, och det har ni banne mig helt rätt i, men idag var det som om någon tryckt på alla knappar samtidigt. strålande solig högsommarvärme, nylonstrumpor, stress, mensvärk och en snabb cykeltur. man behöver inte vara hjärnkirurg för att koppla.


nu hoppas jag att min eventuella blivande arbetsgivare tittade mer i sitt anteckningsblock än på mig, och så tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte gjorde samma fadäs som i fredags då jag läste Metro på bussen, svettades och torkade mig i ansiktet med trycksvärtade fingrar. när jag kom hem såg det ut som om jag försökt mig på krigsmålning med skokräm. idag var jag bara shiny chique.

you are who you hang with

som adoptivförälder till katt har jag upptäckt ett helt nytt sätt att spendera pengar. att shoppa i djuraffärer är en riktig fröjd för sinnena. doften av torkade grisöron, kattmynta och gå-bort-kex för hundar blandas med ett hysteriskt lugn bland allt tingel tangel. den största skillnaden mellan djuraffärer och människobutiker är personalen. efter mina knappa tre veckor i svängen kan jag bara konstatera att djuraffärspersonal är hundra gånger trevligare än all annan butikspersonal. de hjälper till, visar alternativ, rekommenderar billigare eller dyrare varor efter behov och ställer kunniga frågor om kattens beteende, ålder, ras och preferenser. dessutom tycks de vara genuint bra människor!

om ni känner er ledsna idag och har tid över, tycker jag att ni ska gå in och småprata om klösbrädor och pälskardor i närmsta djuraffär. har ni ingen katt? hitta på. det är bra för hjärta och själ att få fin betjäning.


och så kör vi en favorit i repris på det:

plink plonk

har jag sagt att grannarna ovanför har skaffat piano? har jag sagt vad jag tycker om det? nej. jag vill inte behöva tvätta munnen med tvål.

En God Människa

jag prenumererar på Ordfront. somliga år har jag dessutom shoppat hälften av alla julklappar från deras hemsida, och förr, när man som prenumerant var tvungen att avbeställa medlemsboken om man inte ville ha den, så blev jag såklart stuck med en himla massa böcker som jag inte orkade returnera. dessa blev också mer eller mindre uppskattade julklappar. i alla fall så är det åtskilliga slantar som klirrar in på deras konto. och det känns ju bra.

jag har inte mer än ögnat igenom ett nummer på säkert tre år.



jag är även medlem i Amnesty. det är så himla smidigt det där. pengarna dras ju bara, och märks knappt. jag tänker att det känns fint och bra att vara en sådan som jag, som bara ger och ger och tänker på andra hela tiden. dessutom är det ju sjukt praktiskt att vara medlem, när gamarna till värvare cirkulerar en på stan.

Amnesty Press går däremot direkt till pappersinsamlingen, och jag skriver inte på fler än ett par rädda-livet-brev om året.



jag är helt för hållbar shopping. jag avskyr att slänga, och bär mycket hellre iväg säckvis med gamla paltor till Myrorna eller Uff (det jag inte får sålt på Tradera såklart). jag tycker också att denna återvinningstanke försvarar second hand-shopping och Traderabud, oavsett om det är saker jag behöver eller inte. det är Den Goda Saken som räknas.

att jag sedan köper något som fraktas på ett ur miljösynpunkt ohållbart sätt från Umeå, för att sedan prova det, avfärda det och skicka det till Haparanda, ja, det är en annan femma.



ta katten till exempel. second hand. med risk att avlivas. ni kan ju bara föreställa er hur gött det kändes i magen att säga "Vi tar hand om dig! Vi räddar ditt liv!" och bakom oss sken guds alla änglar och rosenblad föll från skyarna. sån är man ju. god utan dess like.

att det sedan är ett fruktansvärt egoistiskt beslut att skaffa husdjur är något jag väljer att bortse ifrån.



ja. sån är man. riktigt jävla poser-god. ofta struntar jag dessutom i att sopsortera.

skenet bedrar

i mitt arbetssökande stöter jag ofta på annonser som önskar bifogad bild med ansökan. eftersom jag har för vana att ögna igenom jobbannonserna på morgonen, brukar dessa bilder tas ganska snabbt och spontant och med olika accessoarer beroende på arbetsgivare.


idag har jag till exempel sökt jobb som konferensvärdinna. då försöker jag mig på en ansiktsbild som upplyser arbetsgivaren om att jag är en kompetent, seriös, pigg och glad medarbetare. som här:


vad som inte framkommer i detta högst professionella självporträtt är att jag varken borstat håret eller tänderna och att jag bär pyjamas under martins vita skjorta och en gammal kavaj med fläckar som är för liten. och nej. skjortan är inte ens knäppt.

jag hoppas att hotellet i fråga inte känner sig blåst om jag dyker upp som en slags Kalle Anka, klädd endast på överkroppen.

det är höst och löven ändrar färg

olika sätt att hantera stulen tvättid

1. man tänker "nämen ojdå, här var det visst tvätt kvar i torktumlaren", plockar ur den, viker den och lägger den i prydliga högar på bordet.

2. man tänker "men? här är ju låst?!" och kollar upp vem som tagit tvättiden, går dit, ringer på, ber om ursäkt för att man tränger sig på men skulle man möjligtvis kunna släppa till i tvättstugan, vänlige herrn?

3. man tänker "vad tusan. tvättkorg kvar och torktumlaren full. igen." och knölar ihop allt i tvättkorgen som strategiskt placeras utanför tvättstugedörren som man låser efter sig.

4. man tänker "nä nu jävlar. tvätt på borden, tvätt i torkskåpet, tvätt i maskinen. jäkla ligister!" och nöjer sig med att använda ena maskinen så länge, låter bli att låsa tvättstugan så att grannen ska kunna komma in och hoppas att hen snart kommer ihåg att tvättiden är slut.

5. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. superdrygt ju.", lägger i sin tvätt i andra maskinen, låser tvättstugan, sätter en lapp på dörren som glatt hänvisar till den käre grannen att bara plinga på när hen behöver hämta sin tvätt.

6. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. IGEN." stoppar programmet, vräker ur tvätten och låser dörren.


nästa gång lägger jag tvätten på golvet. jag lovar. det är till och med samma granne och jag är ganska säker på att han inte ens får tvätta i vår tvättstuga eftersom han bara råkar hyra restaurangen. ja just det. italienaren på hörnan ja. tro inte att jag inte kan lägga ihop ett och ett, med alla de där kökshanddukarna och förklädena. mig ska du minsann inte tro att du kan stjäla tvättid av hur som helst. så det så.

slabbigt

det jobbigaste med att ha feber är den kopiösa handsvetten som får iPhonen att slinta i näven.


och frossan då. också dålig för greppet.

en somlig dag

somliga dagar brister fördämningarna. all avtrubbning som vilar så tryggt runt omkring råkar glappa i sömmarna och världen står plötsligt där. alla nyheter är dåliga nyheter, alla ljud är för gälla, alla sanningar för onda.

jag tänker inte ens försöka läsa klart tidningen. inte ens annonserna. jag tänker hoppa över alla tweets i feeden som inte handlar om bokmässan, fredagsfylla och småbarn. jag tänker stänga av ljudet på telefonen och sätta igång en film som handlar om luddiga ponnyhästar, enhörningar, kattungar och regnbågar (känner dessvärre inte till någon sådan film, så lutar åt jane eyre eller midnight in paris). stör mig inte om det inte gäller filmgodis.

bloggen handlar om mig. jag heter lisa. jag tycker det är bra.

ja, jag är ett as. men om jag ramlar över en till bokrecension som inleds med "boken handlar om" (följt av alldeles för uttömmande referat) och avslutas med "jag tycker att", så kommer något i min fysiska närhet gå sönder. detta fastän jag, drygheten till trots, räknas som en väldigt lugn och icke våldsam person.

jag måste sluta läsa bokbloggar. så är det.

om service även i privata affärer

Sofia skriver argt på Apple, dear? om frustrationen när Blocket-köpare inte dyker upp. och ärligt talat, vad är det för idioter som sitter där ute och läser annonser?!

jag tror nämligen inte att det är Blocket-specifikt. jag tror att det gäller alla annonssidor. de som märks är de som stör; de som inte dyker upp, de som prutar, de som ringer klockan fem på morgonen eller de som klagar helt obefogat.


med risk att upprepa mig från Sofias kommentarsfält:

efter att ha tröttnat på Blocket lade vi nyligen upp ett par hyllor i en Bortskänkes-grupp på FB, vilket resulterade i sju dagars ombokningar med tjej som inte dök upp. gratis är inte bara gott, utan även fullt negligerbart, tydligen.

min svåger blev mordhotad genom Blocket. han sålde en säng till en tant som inte läst annonsen ordentligt (den var exkl. ribbotten). det var polisanmälningar hit och dildos-på-obekväma-ställen-din-bögjävel dit. väldigt obehagligt.




själv har jag haft tur för det mesta. jag har träffat många väldigt rara säljare och köpare IRL och via mail. av de 215 Tradera-transaktioner jag varit delaktig i är det en som inte varit nöjd med mig, och som lämnat ett dåligt omdöme. anledningen till det dåliga omdömet var att klänningen jag sålde var för liten, och nog kan jag förstå frustrationen i det. problemet med annonsköp är anonymiteten som raderar all artighet och sunt förnuft.

för precis som i vilken butik som helst, så ska det såklart vara fritt fram att kontakta säljaren och diskutera eventuellt återköp. det ska gå att diskutera skavanker, annonsinformation och storlekar, och säljaren har ett ansvar att besvara frågor och vara resonabel. och precis som i vilken butik som helst bör tonen vara god. du kan inte gå in på Kapp Ahl, gasta och gorma och tro att du får pengarna tillbaka och fötterna kyssta, för det funkar inte så. och du vänder dig inte till marknadsombudsmannen om ett felaktigt köp innan du kontaktat säljaren, eller? kommunikationen är A och O för att det ska funka smidigt i annonsvärlden.



det är synd att människor tror att det är OK att bete sig hur som helst bara för att säljare/köpare är en privatperson, för jag gillar Blocket och Tradera och alla andra forum som tillåter att kläder, saker och möbler hamnar i någon annans hem snarare än på tippen. såklart. det är därför jag försöker komma ihåg alla som varit trevliga, lämnat fina omdömen och sålt mig fantastiska saker i stället för de bittra hatarna.

rapport från en nybliven mamma

alltså katten.

efter tre dagar så har framstegen varit markanta. den första dagen gömde hon sig under så låga möbler som möjligt och varken syntes eller hördes. när hon började gömma sig i andra rum än hennes eget var det en stor seger.

klockan fyra på natten mellan fredag och lördag insåg vi att hon inte alls är kastrerad. hon löper. tjöt som en mistlur och tvångskelade stolar, dörrar, matta, händer, fötter. all rädsla som bortblåst, vilket uppskattades av en orolig nybliven matte. ljudet? not so much.

under lördagen låg hon envist lågt. avvisande ögon längst inne under sängen.

natten lördag till söndag var det dags igen. kelslinka deluxe, jamande som en trettonåring på take that-konsert (eller vad de nu lyssnar på idag. justin bieber?), mysgris och inte ens pytteblyg.

söndag. för första gången såg vi att hon ätit. äntligen! efter vissa undersökningar förstod vi att hon även använt lådan trots minimala spår. hurra! mycket märklig känsla att bli så upphetsad av någon annans toalettbesök. hon låg under sängen/soffan tills klockan blev eftermiddag, då hon plötsligt kom och sa hej. jamade lite. hoppade upp i soffan till oss och chillade som bara en katt kan. som om inget hänt. som om hon alltid gjort så. promenerade runt i alla rum, spanade in sitt revir, lärde sig att man kan se in till grannarna mitt emot om man trycker näsan mot rutan. sen sov hon under sängen och i morse hittade jag henne i en garderob. idag har vi kollat på nyhetsmorgon tillsammans. det kan nog bli bra det här till slut.

Books and cats and fair-haired little girls make the best furnishing for a room

ok.

jag ÄR en crazy cat lady.

och katten har inte ens kommit än.

igår sprang jag stan runt i jakt på saker som ska få katten att älska mig. i en djuraffär hamnade jag i samspråk med föreståndarinnan, och hon trodde förmodligen aldrig att jag skulle gå. å andra sidan handlade jag betydligt mer än jag skulle, och lovade att komma tillbaka = bra kund.

över huvud taget upptäckte jag hur lätt det är att spendera pengar på ett husdjur. oh, sardingodis! oh, en sysselsättningsleksak! oh, en hörnmonterad klösbräda med kattmynta! oh, gourmétmat i pyttesmå burkar som smakar laxmousse, guld och ädelstenar!

katten har redan fått ett eget rum, där jag bäddat en kattsäng med rena sängkläder och gömt torkad rosmarin och timjan mellan lakanen. har byggt en utkiksplats av ett skrivbord vadderat med överkast och ställt in en rosmarinplanta. överdriver jag?


hade jag haft en förmögenhet hade jag köpt den här kattsängen. den hade till och med fått stå framme.

nej

jag tänker faktiskt inte köpa något till min katt som ser ut så.

vi ska bli föräldrar!

ursprunget till beslutet att det var dags för tillökning i familjen anländer på fredag. hon heter per nilsson, är alldeles uppenbart queer, 2 till 3 år uppskattningsvis och förmodligen kastrerad. hon kommer att välkomnas med ett eget rum, öppna famnar och lite tonfisk för att öka chanserna till att kärleken blir ömsesidig.

jag är redan alldeles kär och stolt över vårt pälsklädda barn.

eftersom det var bättre förr.

ni som är i malmö på lördag och tycker att livet känns lite tungt och höstigt och modernt, borde knata bort till retro och lyssna på de 100 bästa indiepopsinglarna (någonsin). inte enligt mig, men enligt pop. ni kommer ihåg pop va? det där überkreddiga musikmagasinet som hade de finaste omslagen, de bästa artiklarna och de roligaste tävlingarna för länge, länge sedan.


smyglyssna i förväg på låtarna kan man göra här, och läsa om evenemanget gör man här, förutsatt att man har Facebook. har man inte Facebook är man socialt handikappad och missar förmodligen det mesta.


alldeles mjuk i magtrakten blir jag av teenage riot, emma's house, birthday och såklart finaste the drowners:


jag tänker att det nog blir en väldigt fin kväll.

dagens text att skriva om och sprida

Patrik Lundberg skriver en krönika som sliter själen ur många i dagens HD. en krönika som inte är ironisk, inte putslustig och inte förnedrande. ovanligt.


förutom att jag känner den kollektiva ariska skammen (för allt som den homogena gruppen svensk, blond och blåögd gör tycker jag är mitt personliga ansvar) så tänker jag att problematiseringen så lätt kan appliceras på så många andra samhällsgrupper - den största kvinnor. och nog är det ett evigt tjat om det där med jämställdhet, men bortsett från löner och rättigheter, så vilar kvinnors lägre värde på en solid grund av förlöjligande. kvinnor kan inte läsa kartor. kvinnor är dåliga på matte. kvinnor babblar utan att tänka. kvinnor är våpiga offer som gör sig till för att tillfredsställa män - och inte ens detta gör män nöjda nog att inte skämta om fenomenet.

för att kunna förändra samhället i det stora måste vi börja hemma. ni fattar det va? bra och upplysande, Patrik. behövs!




ps.
när jag handlar på ICA blir jag tilltalad på främmande språk av kvinnor som tror att jag är deras landsfrände. det gör inget.

det var så länge sedan sist nu är det dags att skaffa katt igen

jag lider kval. Martin har efter flera års påtryckningar uttryckt ett visst intresse över att bli kattpappa. förmodligen hänger det ihop med åldern, giftermålet (han vill väl vara säker på att det inte blir en bastardkatt) och att hans pälsallergi verkar ha försvunnit.

lika glad som jag är över att eventuellt bli kattmamma, lika mycket obehag känner jag inför urvalsprocessen. för vem är jag att fatta ett så enormt beslut?


vi är tyst överens om att katten i fråga bör vara i behov av oss, och alltså komma ifrån kattkommando, kattjouren etc snarare än från en oansvarig hemmakatt. problemet är att veta vilken typ av personlighet som hade trivts med oss. vuxen, ung, hona, hane. dessutom tänker jag att vi inte är tillräckliga. tänk om katten vill gå ut och vi inte låter den? tänk om katten hoppar ut genom fönstret och dör?! tänk om katten hatar oss och snackar skit om oss när vi inte hör. tänk om katten känner sig negligerad! tänk om vi är de sämsta kattföräldrarna som finns! jag blir dessutom skamsen över min objektifiering av de små liven. ser de elaka ut i ögonen är jag inte intresserad. hemsk är jag. hemsk, ytlig och ängslig. ängslig och elak. finns väl ingen katt som vill bo med oss, tänker jag. eller är vi kanske ändå bättre än alternativet?

poesi

jag läser nanna och vet inte om jag blir muntrast av inlägget eller josephs kommentar. älskar internetkärleken!

skilsmässan

denna vecka hjälper jag mina föräldrar flytta från en 1800-tals skånelänga på 250 kvadratmeter, till en trea i förorten på 60. dagarna spenderas i denna harmoniska miljö:





sedan i måndags har jag packat, burit, packat upp, sorterat (jag lovar; hjärnan är totalinställd på plast, metall, papper, papp), putsat, burit lite till, packat lite mer, slängt och sorterat en extra gång. förutom muskelvärk och snurrig skalle, så har jag varje dag kommit hem med drygt en flyttlåda med grejer som jag tänker att jag borde ha. för efter att ha använt deras hus som oändligt förråd i tio år, så får jag ingen mer chans. det är nu det gäller. martin är givetvis vansinnig över allt skräp (eller guldklimpar) jag drar hem, så även efter heltidsarbetet med flytten har jag varit tvungen att fortsätta sorteringen, uppackandet och i vissa fall möbleringen. min rygg går i bitar, mitt huvud snurrar och jag lovar att inga fingrar eller tår är sig lika efter att ha klämts i möbler, slagits med skruvmejslar och trampat runt i glas. men det är värt det!

för när mina föräldrar blir gamla och senila, så bor de i en handikappsvänlig lägenhet i förorten med utsikt över hela stan, och i förrådet finns ingenting för oss barn att slåss om för nu är allt borta. min själ känns renad och vi är en köksassistent, lite möbler och tavlor rikare. the silver lining is key.


att skiljas från barndomshemmet trodde jag skulle kännas nostalgiskt och sorgligt. det är tur att jag är en kallhamrad människa som väljer enkla vägar, och förstår att det bästa är att ha allt gjort nu, innan allt blir jobbigt och för sent. annars hade jag nog gått runt i de halvtomma rummen, tänkt på allt som hänt innanför de solblekta väggarna, mints alla skratt och samtal och fått lite ont i hjärtat av att aldrig mer få vara där och känna att hemma är hemma. dammråttor på skavda brädgolv, ekot mellan väggar som brukade vara fyllda av tavlor och tal och bråte över allting som var vår borg och vårt slott är nu allt som finns kvar.

bokstävernas beroende

har fastnat i wordfeud-träsket. det är faktiskt livsfarligt. inte bara för att jag mer än gärna spenderar all vaken tid med orden, utan också för att jag blir tvungen att låna ut mobilen till mannen, så att han får spela mina spel (och när jag förlorar skyller jag givetvis på honom). alfapet är magiskt!


(shout out till viktor)





spela med mig! lisalight_ heter jag!

åh, flykt!

trots ivrigt påhejande från man och Burgschki, så vaknade jag med ångest utan motsvarighet. jag hade under natten bearbetat större och mindre idéer och frågor angående nya restaurangen, men morgonen erbjöd dessvärre bara upprorsmage, muskler i spänningskramp och illamående deluxe. och så kan man ju inte ha det när man ska till jobbet! jag fattade alltså samma beslut som vem som helst hade gjort: att ljuga är bästa utvägen.

gick således till mitt jobbpass, förklarade att jag blivit erbjuden ett annat jobb med bättre lön och att jag därför inte har möjlighet att fortsätta i inkompetensens högborg aka italienska restaurangen på hörnan. stannade givetvis och jobbade dagen ut ändå. jag menar, man är ju ingen quitter.

sade bestämt att jag var tvungen att gå vid sju. fick stanna till åtta för att jag är en push over. fick skäll för att vissa kunder bara ville ja kaffe och inte mat (förklarade att alla gäster är bra gäster och att kunden alltid har rätt, men dessa floskler biter inte på italienare). fick skäll för att småbarn spillde på golvet. fick dåligt betalt.

allt som allt en bra dag. och aldrig mer behöver jag återvända. utom när han behöver personal desperat. kanske på måndag. och tisdag. och onsdag. etc.


rekommenderar trots allt maten. den är god. gå dit och ät, men förvänta er inte bra service, för ingen jobbar där. lycka till, italienare!

så kan man också skaffa ett jobb

min kära syster var nere på italienska restaurangen på hörnan igår, för att köpa några förrätter. av någon anledning började hon prata med italienska ägaren, och eftersom han beklagade sig över personalbrist började hon raljera om hur briljant jag var, och att jag hade "lite tid över just nu". hon ljög sig nog även lite halvblå i ansiktet, då hon sade till stackaren att jag jobbat som restaurangmanager på flera ställen och var bra på att styra upp nyöppnade ställen. hon tyckte att jag skulle bli hans konsult. han bad henne då hälsa mig att komma ner och snacka med honom idag klockan elva.

sagt och gjort gick jag dit i förmiddags, i tron om att vi skulle sitta ner och snacka lite om vilka behov han hade. "you work today, yes?!" tyckte han och jag fick således gå hem igen (uppför trapporna alltså), svida om till restaurang-outfit och försöka fatta vad han ville ha mig till.


förr i tiden när man började på nytt jobb, så fick man en rundtur, riktlinjer och rutiner att arbeta efter och en liten snabbkurs i ställets meny, koncept och maskineri. nu verkar den nya trenden vara att ge en ett förkläde och sedan släppa en fri att göra vad man vill. förbannat tröttsamt. ännu mer tröttsamt att jobba själv på golvet när det inte finns tryckta menyer, när man inte vet vad som finns, hur länge man ska jobba för dagen eller ens restaurangens öppettider.


efter lunchpasset gick jag hem, men lovade att komma tillbaka i morgon ("sorry, I've got plans tonight"). snacka om att jag kommer att behöva utrusta mig med enorma mängder tålamod, uppfinningsrikedom och skinn på näsan om detta ska gå vägen.

"We will talk tomorrow about how you want to work." ja, det får vi nog göra, kära förvirrade italienare.






nu ska jag gråta lite över att jag börjar på ett jobb jag inte vill ha, med en chef jag inte förstår och med gäster som främst består av gangsters, om dagens lunchpass var representativt. sedan ska jag ta ett djupt andetag och försöka intala mig själv att det nog blir bra och att jag inte ska vara rädd. det blir nog bra. var inte rädd. det blir nog bra. var inte rädd.

rangordning i i-landet

saker man inte äter dagen efter:




















saker man äter:






















så himla orättvist.

One must know not just how to accept a gift, but with what grace to share it

min kanadasyster är på besök. det är som julafton. igår fick vi världens finaste coffee table book:





och vad sägs om ett trumpetande elefant-ur?



i egenskap av självutnämnd handy man, blev jag givetvis störtförälskad i min nya verktygssats: