väntan på vila

december har varit betungande i år. allt har varit så himla jobbigt. för stressigt, för lite energi, diverse defekter (just nu ger förkylningen mig en svettig, febrig kram, men hellre ett besök nu än om en vecka tänker jag) och det juligaste jag känt mig är när cocacola-reklamen går på mellan programmen. holidays are coming. detta löfte om en ljusare framtid.

igår, när vår vän var på besök, slogs nog spiken på huvudet. det är ju så lätt att förlöjliga alla mat- och pysselprogram innan jul, men när han påpekade att det inte var särskilt juligt hemma hos oss jämfört med tidigare år, så kom jag på att det är precis det där pysslet jag gillar. att ta på mig ett förkläde och göra åtta sorters julchoklad, att köpa den största och fulaste granen, att baka obscent formade pepparkakor, att skriva avancerade rim till varje paket, att planera nyårsmiddagen i detalj, skriva namnskyltar och inköpslistor, att plantera julgrupper, tända adventsljus, frossa i glögg och clementiner och tindra som fan. och i år? inte ens ett sketet granris.

elljusttakarna är framme, och julskivorna ligger i en trave på bordet, som ett hån. själv surar jag mest. som en grinch. tänker bara i termer som "måste", "borde" och "förväntas" och orkar inte ta tag i något av mina projekt. och - vi ska inte ens vara hemma på jul, så herre, vad har jag att stressa över?


på twitter bad jag igår om antiförkylningstips, och tackar för svaren jag fick. idag efterlyses här omedelbara julstämningstips. finns det nån tablett att ta? en shot av något saffran- eller barrdoftande elexir? kanske någon ritual?

om det även botar rinnande näsa är det en bonus.

en bild som är en bild av en bild av en man

den här gynnaren är en vän till min man, och ärligt talat, det här är briljant!


notera att Danger is his middle name.

vill du fira en god eller snål jul?

trots veckans stress har jag hunnit med lite sweet fund raising. genom att enbart ställa fram en burk på disken på jobbet lyckades jag samla ihop runt trettonhundra spänn på två dagar. skamligt lite, med tanke på att gästerna spenderade trettontusen på kaffe under samma tid. jag erfor att kvinnor generellt bidrar mer, yngre tjejer som inte lägger pengar skäms och äldre män (gubbar) är hopplöst snåla.


min felstavade låtönskning blev spelad, men kom ihåg att det inte är det som är det viktigaste, utan att barn i slumområden får tillgång till rent vatten. och att man får höra sin låt. ja, lika viktigt är det nog. det var därför jag även sms:ade in låtönskningen några gånger, för att förbättra oddsen. sjukt dålig låt.

julstämningen kom av sig

lussekatten pella tyckte att fyra var ett lagom klockslag att börja fira denna luciamorgon. jag lyckades avvakta till fem.

minnet av trehundra latte sitter kvar i min rygg idag när jag rör mig. efter de trehundra och passets slut gick jag till gymmet och föga förvånande presterade jag undermåligt. borde ju vem som helst kunna räkna ut, att man måste käka nåt och kanske till och med vila, innan man kan förvänta sig underverk beträffande uthållighet. ryggen kändes som om den skulle gå itu.

sedan lagade jag mat, städade lite, tvättade och påbörjade projekt julgodis. att vara superkvinna idag är inte så lätt ska ni veta, särskilt inte när man är van vid att vara omåttligt lat. svider i min bitterhetsnerv att inte kunna delegera, fördela och dela arbetet som vanligt, nu när jag lever med en handikappad man (bokstavligt talat, fraktur i tummen) och jag känner mig som en arbetshäst som axlar oket och dignar under tyngden. jag vill ju bara lyssna på last christmas, dricka glögg och rimma?! längtar efter jul och att det ska vara över. om jag inte behöver göra en enda latte till i mitt liv så kan jag dö lycklig. helst i morgon.

mitt plötsliga uppvaknande i en tyngre värld har i alla fall fått mig att tänka på de mindre bemedlade här i världen. idag tänkte jag ställa fram en bössa till förmån för musikhjälpen, och i förrgår fick måsarna äta sig mätta på skulor.

fina är de. alldeles galna. som du och jag.

bring it on, snow!

tycker att löpband är fruktansvärt skräckinjagande. hur ska jag veta hur fort jag vill springa? man kanske ser en svampansamling, en rolig anka eller en fin buske och måste sakta ner? nä, just det, det gör man ju inte på gymmet. hur som helst är jag rädd att trilla av, och märker tydliga tendenser att vingla åt sidorna på bandet så fort jag fäster blicken på något annat än de outhärdliga kilometer-/tidsdisplayerna. tips?

hur som haver inhandlade jag idag s.k. cross country-broddar så att jag kan ta mig an utomhuslöpning i vårt förvånansvärt isiga decemberklimat. men de passade inte. damn you, friday! tur att nackspärren redan lagt sordin på springpeppen, så att jag kan avvakta med runthalkandet tills de är utbytta.


mina fötter är tydligen en stl L, dvs 41-45. vem hade anat? (jag, när jag velade i butiken i en evighet.)

the avenger.

igår tvättade jag bara en omgång med schampo i stället för de obligatoriska två, och sen använde jag inte balsam efter hårinpackningen. idag har jag nackspärr. somliga straffar Gud för de mest triviala ting.

som vanligt är jag arg

folk som jämt pratar i telefon gör mig galen. att gå fram till kassan med luren i örat och uppträda irriterat över att behöva avbryta samtalet för att beställa är så fruktansvärt oförskämt. jag ringer väl för tusan inte upp DIG på jobbet och ber dig dröja medan jag gör en kaffe? nä. just det.

det är fortfarande november och

om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ut och springa/gå på gym tre gånger i veckan, så hade jag skrattat högt och länge. och jag hyser numera stora förhoppningar om att jag inte kommer att vara en sådan som suckar högt varje gång jag ska resa mig från en stol när jag är 35. och jag gillar att ha träningsvärk minst en gång i veckan. och jag sover mycket bättre. och jag orkar så himla mycket mer.

det är fortfarande november och den första snön har fallit. givetvis blir det panikartat i malmö. "det är så KALLT!" utbrister folk till höger och vänster, och jag påpekar att "ja, det är vinter" och skrockar nedlåtande åt deras försök att få medhåll. det är fortfarande november. det blir värre.

det är fortfarande november och i en lägenhet på min gata har de gått all in i år. ljusslingor i olika kulörer, stjärnor, ljusstakar, tomtegardiner och ...wait for it... JULGRAN! det är fortfarande november, men herre min je, folk kan tydligen inte lägga band på sig.

det är fortfarande november och idag missar jag På Spåret, eftersom martin är ute och ränner med sina kollegor. han kommer att tro att vi haft inbrott när han kommer hem och upptäcker att hela lägenheten blivit magiskt städad. det är fortfarande november. än finns det tid för överraskningar.

att gå på gym

jag är världssämst på att göra nya saker. ska jag till exempel gå till tandläkaren googlar jag adress, resväg, eventuella ingrepp och priser, betalningsalternativ, tandläkare och tandsköterskor in i det oändliga, så att ingenting oförutsett ska kunna inträffa. jag tycker inte alls om att bli överraskad. jag tycker inte att det är spännande att utforska saker. jag tycker inte om människor jag inte känner. jag ogillar folksamlingar.

idag gick jag till mitt gym. för att samla mod sprang jag först en runda runt Pildammsparken (jag tänkte att när man klarat hela varvet klarar man vad som helst, och detta säger jag trots att de flesta människor inte tycker att varvet runt parken är särskilt långt, fast för MIG är 2,6km fortfarande på gränsen till outhärdligt). tyvärr uteblev den magiska endorfinkicken, så det var med regnblött hår och rödflammigt ansikte som en något tjurig lisa tog gymkortet i näven och travade bort till 24seven.

hade jag inte gått förbi gymmet flera gånger förr så hade jag nog tvingats dubbelkolla adressen ett par gånger i mobilen innan. nu visste jag exakt var ingången låg. vad jag däremot inte var så säker på var hur man tog sig in. jag drog mitt kort både en och två gånger förbi avläsaren, och hann tänka gött ändå, jag får gå hem och se på TV i stället, innan jag fattade att entrédörren var olåst. nästa dörr var mer besvärlig, då jag kände mig iakttagen av de tränande människorna på andra sidan glasväggen. jag höll kortet framför läsaren på säkert åtta olika sätt, framsidan mot, baksidan mot, upp och ner och på diverse avstånd, innan jag förstod att jag skulle dra magnetremsan i skåran. kunde väl inte jag veta heller. väl inne i slussen kom jag till min stora lättnad ihåg att det var vänster pekfinger som skulle scannas i fingeravläsaren. väl inne i gymmet kände jag mig som ett tekniskt geni.

skorna ställde jag med darrande händer i skostället, för så mycket vet jag, att leriga kängor inte får gå på ljusa gymgolv. eftersom jag inte vågade leta efter omklädningsrummen tryckte jag in jacka och gympåse i ett av skåpen precis vid ingången (jag hade med hänglås, hurra, jag är inte tappad bakom en vagn) och försökte se ut som om jag aldrig gjort nåt annat när jag släntrade bort till crosstrainern så långt borta från alla andra som möjligt. till min fasa var den av en äldre modell än den jag provtränade på tidigare i veckan, men utan att det svartnade alltför mycket för ögonen lyckades jag få igång nåt Quick Start-program och kunde känna mig trygg i vetskapen om att jag nu faktiskt tränade och alltså inte behövde se osäker och förvirrad ut på minst en kvart. och kvarten gick och jag hade fortfarande inte lyckats uppfatta var vare sig omklädningsrum, tjejgymet eller toan låg, så jag körde på en kvart till fastän jag inte orkade. ökade motståndet tills jag fick svett i näsan när jag andades. försökte att inte skaka för mycket i knäna när jag vacklade ner på fast mark igen, gick bort till mitt skåp och lyckades få fram vattenflaskan. min gud, vad jobbigt det är att förbättra sin livsstil! jag hade tur och hamnade bakom ett par som också var på väg ut, så jag fattade var jag skulle dra kortet för att komma ut i söndagen. jag tänker att nästa gång så ska jag försöka hitta de andra maskinerna som jag tycker om. de där som jag får så mycket träningsvärk av och den som sträcker ut ryggen så att jag känner mig som en ny människa. nästa gång. nu ska jag vara stolt över att jag trotsade torgskräcken och över huvud taget tog mig utanför dörren idag. och äta kladdkaka.



jag invigde förresten mina nya Asics GT-2170 idag. de ska bli mina nya jobbskor. har ni någonsin sett ett par så svarta gympaskor förut? alla vet att svart är coolt.

visst gör det ont när tekniken brister

i ett försök att utvecklas som människa, och eventuellt öka mina chanser till anställning hos ett företag som bryr sig om vad jag tycker och tänker, köpte jag mig en nätbaserad kurs i Excel for business. ja, det var genom Groupon och ja, jag tänkte redan då att det lät tråkigt, men skam den som ger upp innan första hindret.

andra hindret däremot. idag, när jag äntligen tänkte registrera mig på kursen, insåg jag att jag inte har Excel. jag har inte Excel, jag har inte Word, jag har inte Office över huvud taget.

i mina gömmor hittade jag en gammal installations-CD från 1999. bara att stoppa in den i driven kändes bisarrt. att en 13 år gammal CD ens går att läsa är ett mindre mirakel. (den förklarade att den inte kunde hantera mina kalenderuppgifter - det förlät jag den för.) till slut hängde sig installationen och jag får acceptera att det tredje hindret är det mest oöverstigliga. tur att kursen lät så trist.

ungefär likadant varje dag.

-Va? Har du redan stängt?
-Ja, jag stänger tre, men det är ingen fara. Vad vill du ha?
-Ja, min klocka är i alla fall fem i.
-Det kanske den är, men jag tycker det är lättare att gå efter min egen, så jag slipper leta upp dig varje gång jag vill kolla tiden.


och en latte på det.

förutom jobb

måndag styrelsearbete tisdag löprunda onsdag tvätt torsdag gym fredag PÅ SPÅRET!


för övrigt tänker jag på hur sorgligt det är att människor i serviceyrken (jag) behandlas som maskiner.

went to the gime

idag har jag varit på ett gym för första gången i mitt liv.


för det första så var de snälla och lät mig och min kompis, trots att vi inte är medlemmar, gå en rundtur bland redskapen tillsammans med en tränare, som visade och förde anteckningar och sa "bra" på lämpliga ställen när vi halvhjärtat gjorde som vi blev tillsagda. för det andra så är crosstrainern världens coolaste maskin, förutom scannern. att scanna saker är coolt.

jag ska bli medlem bara för att det finns en liten hylla att ställa mobilen på, bredvid de där spakarna som rör sig på crosstrainern. och för att det inte var särskilt hotfullt alls.

och jag har fortfarande ont i musklerna.

kallad till intervju

vill man ha ett jobb som kräver att man går upp senast tre på morgonen, men som kan vara ganska kul och meriterande? pros and cons, tack.

att kanalisera ilska

idag har jag inte städat, inte tränat, inte lagat några kulinariska sensationer, inte varit social och inte läst något alls i min bokcirkelbok, som jag börjar känna mig småstressad över. däremot har jag haft en riktig skitdag på jobbet, fylld av klassiska AAARRRGHH-ögonblick där jag mest ville slita mitt hår och inte visste om jag skulle skratta eller gråta, eftersom allt i slutändan är så himla idiotiskt.

så när jag kom hem, efter att ha spenderat seneftermiddagen på ett medarbetsmöte med samtal om visioner, mål och inspiration, dök jag in på platsbanken och sökte åtta jobb...

...som jag kanske skulle kunna få, om det inte vore för att jag ser galen ut på min bifogade bild. men efter denna dag av tandagnisslan och vansinne hade det nog inte blivit bättre om jag försökt mig på nån sista-minuten-shoot.


tur att JAG vet om att jag inte ser ut såhär. det är alltså inte denna bild jag bifogat, men en snarlik.

 

bra dag. för mig.

började arbetsdagen med en gedigen utskällning; en riktig ta-i-från-tårna med höjd röst. det handlade om brist på solidaritet, arbetsskygghet och oförmåga att delegera. mina kollegor besvarade kritiken som folk gör mest. den ena surade och den andra ville inte befatta sig med sitt ansvar i konflikten och blev kompensationstrevlig när gormandet väl var över. sådana är vi, människor. rädda för skav.

nu ska jag långsamt samla på ilska, spara oförätter och lägga all svidande utmattning på hög till nästa utbrott. längtar redan.

tillstånd #2

min sjukgymnast sa att jag skulle vila foten (jahaja), sitta ner så mycket som möjligt (den kvarten jag sitter ner mellan 06.15 och 16.00 räckte visst inte), ta alvedon, tejpa, stretcha och ha bra skor. precis som jag gjort. betyder det att jag är sjukgymnast?

för övrigt så har jag simmat, men det är dötråkigt, sneglat på gymmedlemsskap och varit ute på två okynneslöprundor de senaste två och en halv veckorna. är frustrerad. och dötjock. inbillar mig att all kondition jag byggt upp sedan i maj är förtvinad och borta nu. men min Nike+-mojäng säger att jag springer i 26km/H i alla fall, och det känns ju bra. har jag den tiden med plantarfasciit finns det ju ingen hejd för hur långt jag kan gå! hurra!



och jo, jag misstänker att jag har vissa kalibreringsproblem.

tillstånd

jag trodde att mitt liv var slut
nu är jag lugn, kan andas ut
foten går att trampa på!
kanske inte för evigt, men ändå.
inläggen får stanna i skon
jag får ägna mig åt lugnare motion
jag fortsätter min antiinflammatoriska kur
men jag är inte längre lika sur

lov schmov

-Skönt med höstlov, va? Måste bli mindre att göra nu när många är lediga.
-Även om jag gör färre kaffe under en dag, så tar det lika lång tid eftersom varenda jävel vill småprata om hur lugnt och skönt jag har det.


...så svarar jag alltså inte. fast jag vill.

dra åt helvete

-hej!
-en liten, liten kaffe vill jag ha. latte.
-okej.

-varsågod, en liten latte.
-liten? jag ville ha en stor.
-men du sa liten. liten, liten, till och med.
-men jag menade stor.

ingen pepp alls

jag är så fruktansvärt förbannad över min defekta fot. jag har inte bytt till sämre skor, har inte ökat belastningen, tvärtom varit väldigt uppmärksam på hur det känts när jag varit ute på mina små rundor och vilat när det gjort ont i knä eller höft. på jobbet har jag dessutom en gymnastikmatta att gå på.


och nu haltar jag runt, felbelastar och har ont i båda benen och ryggen pga det och tänker att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer bli bra igen, bara för att jag köpt en GPS-sändare att mäta löpningen med.


och om man pratar med folk så har alla haft hälsporre och det har tagit flera år att få bukt med. fan vad jag hoppas att jag är ett unikt fall som självläker i ett nafs.

plantarfasciit

Många drabbas av hälsporre kvinnor något oftare än män och det är vanligare när man kommit över 40-strecket.

 Man kan drabbas av oavsett ålder, men det är något vanligare att personer över 40 drabbas.

Hälsporre är vanligast i medelåldern och hos människor som rör sig mycket, såsom idrottsmän och dansare.

De allra flesta hälsporrar läker ut inom sex till nio månader. I några få fall övergår hälsporren till att bli en kronisk inflammation som kan vara svårbehandlad.

Prognosen vid hälsporre är god. Skadan brukar läka ut av sig själv. Det kan dock ta lång tid, ibland upp till ett – ett och ett halvt år (1-1½ år). Om du fortsätter med ett för skadan provocerande beteende eller belastning finns risk för längre besvär.

I början kan vila och stötdämpande hälinlägg provas för att minska trycket mot hälkudden.



jo, men visst, tack för den. för det första är jag inte medelålders, även om jag titt som tätt gnäller över min ålder och livets förgänglighet. för det andra räknas jag definitivt inte som idrottsman. mina tre löprundor den här veckan har alla varit en halvtimme långa. det är inga maraton jag ägnar mig åt. och jag har inte bytt underlag eller skor. men visst. jag kan absolut vila från löpningen om det är vad som krävs för att bli bra.

det är värre med jobbet. räknas jobbet som ett för skadan provocerande beteende? jag skulle tro det. jobbet provocerar ju även mig som person och mitt mentala välmående. och nu kanske ni tänker att jag borde prata med min chef för eventuell omplacering under tiden skadan läker, men ha! hon hade inte haft någon aning om var hon skulle göra av mig!

i morgon ska jag försöka få tag i specialsulor. idag ska jag ägna mig åt stretchövningar. och vara förbannad.

iakttagelse, pildammsparken

vid rödljuset vid parken ligger en cykelpedal. den har legat där i två dagar nu, bortglömd, runtsparkad, till hälften täckt av löv. det skapar så många frågor. vart var cyklisten på väg? varför hade hen så bråttom? hur cyklade hen vidare? och varför tog hen inte med sig pedalen?


kanske kom livet emellan.

en gång

när jag jobbade i england lurade jag min korkade kollega att håret möglade om man satte upp det när det var blött. hon trodde på det. hon var 17 år. sen fick hon barn med en arbetslös haschpundare och flyttade in i hans council flat fastän han slog henne.


jag skäms lite när jag tänker på att hon kanske fortfarande fönar håret asnoga innan hon sätter upp det och går på krogen med sin unge.

åldrandets paradox.

jag blir klokare med åldern. nä. det blir jag inte.

jag blir klok nog att acceptera mina brister. jag vågar påstå att jag inte skäms lika mycket över allt jag inte kan. däremot är jag inte lika förtjust i ungdomligt naiva uttryck som jag en gång var, och det är ju synd, jag vill ju inte krympa mina vyer. jag läste Hey Dolly i somras, och tyckte att den var intressant och bra, men fastnade gång på gång i tanken att Amanda Svensson skriver som jag gjorde när jag var ung. rastlöst, vulgärt och fritt, men just, ungt. medvetet, alldeles säkert, från Svenssons sida.

själv känner jag mig för trött för att brodera ut. i mitt huvud raljeras det om extrapriser i matvarubutiken, generande hårväxt på överläpp och haka och kvällens TV-tablå. och jag har börjat stånka när jag sätter mig ner eller reser mig upp. det sistnämnda beror förmodligen främst på arbetsbörda och bristande fysik, och har inte så mycket med ålder att göra, men det känns som en gammelgrej för mig. och jag blir inte imponerad lika lätt, av sensationslystna uttalanden, ilska eller goda gester. livet rullar på lika bra utan. och det gör väl inte så mycket.

vad jag däremot lärt mig är att jag vad som än händer så får jag inte, jag upprepar inte, lov att höja ögonbrynen, le, skratta eller dra i huden när jag ska sätta i linserna. mina rynkor blir förfärliga.


jag är alltså mer snäv i min förmåga att uppskatta nytänkande och hämmar mina egna känslouttryck för att inte fördärva ett utseende som jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. fint.

men annars blir jag mest klokare tror jag nog.

varför jag har roligare när jag dricker vin

igår var det bokcirkelskväll. jag lagade zarda pilau (risrätt från Afghanistan) för att matcha boken (Skönhetsskolan i Kabul, Deborah Rodriguez). lammrisgrytan var mastig men god med smaker av saffran, kardemumma och spiskummin. boken var däremot inte särskilt vällagad. till maten drack vi öl. indisk, eftersom jag inte hittat afghansk konstigt nog, men gillade tanken på att hålla mig i närheten geografiskt. och så åt vi frukt, nötter och tryfflar. och drack te i stället för kaffe. och under hela måltiden kändes det som om något saknades.


förutom att arbetsveckan varit fysiskt påfrestande, så var även huvudet ekande tomt på samtalsmaterial och uppslag, men däremot besvärande surrigt av veckans intryck. det pratades mycket barn (inte min grej), företagsstyrelser (fattar inte ens vilka företag vi var inne på), föräldrapenningar, sjukdomar, avgiftshöjningar och elpriser. jag satt mest och lyssnade med min tekopp, skönt trött, mätt och varm, smått uttråkad. och varje gång ett intressant ämne eller någon rolig anekdot poppade upp i min hjärna, så började jag dividera med mig själv om huruvida detta var något som skulle roa de andra cirkeldeltagarna och som de kunde relatera till, och nej, det var det ju sällan, så då höll jag truten och drack te i stället.

och det är därför jag har roligare när vi dricker vin. för då struntar jag i att någon kanske inte är intresserad av det jag har att säga, och så kommer en social förmåga att styra in samtalsämnena på roligare saker över mig, och jo, jag blir pladdrig, jag blir glansögd och blåtandad, jag blir mycket sämre på att duka av bordet och diska, men jag blir tusen gånger roligare när jag inte bara sitter tyst och kontemplerande. vin har vackra färger, är intressant att lära sig mer om, går att analysera och diskutera, funkar i så många sammanhang och har en unik förmåga att förtränga trötthet, mindervärdeskomplex och krämpor. there you have it. jag är en logisk vinalkis. håll med eller håll käften. jag skålar triumferande med mig själv.


eftersom jag, trots mitt livsbejakande bruk, inser att vin inte är den ultimata stämningshöjaren för alla, då det oftast innehåller alkohol, vill jag passa på att tala om att om du känner att du har problem med din konsumtion så finns det hjälp att få. kolla in alkoholhjälpen eller sök på vårdguiden. jag är medveten om att det är sjukt provocerande att skriva att jag har roligare med vin. ni får förlåta mig. men det har jag. jag är kär i vin.

fredag.

springer en runda i ösregn. känner mig extra stolt. förstår att alla som ser mig i mina sportiga byxor och praktiska träningsjacka tänker "det där måste vara en riktigt sportig tjej som är ute i det här busvädret!" känner mig stolt. och sportig.

kommer hem. efter denna mycket sportiga start på helgen unnar jag mig (precis som vanligt). blandar en dry martini och tappar upp ett bad. lägger mig med en bok i bubblorna. tar en sipp. häller den kalla drajan över hela mig. en isbit landar i naveln.

fredag.

the return

ett par timmar efter att tidigare inläggs dialog utspelat sig, kom en annan gäst fram till mig och sa "jag har hört att du skickar folk till IKEA." det visar sig att föregående kund blivit rädd och trott att jag var arg. jag sa att det var jag såklart inte MEN jag var så himla trött på att folk jämför caféförsäljning med matbutiker och liknande (och det här har jag redan tjatat ihjäl er om) och att IKEA faktiskt går med förlust för varje kanelbulle de säljer, och det är inte så världen funkar. herregud, du får för tusan gratis kaffe på IKEA. vad tror ni de tjänar på det? visste väl att den där lilla kommentaren skulle komma tillbaka och bita mig i röven. det förtjänar jag. i serviceyrket får man aldrig säga något fel.

det är till exempel inte populärt att säga: du kan ju aldrig bestämma dig! eller jag drömde om dig inatt.

när jag är på bästa försäljarhumöret

-Är det kanelbullens dag idag?
-Nej, men i morgon.
-Oj, tar ni tolv spänn för en bulle? Du vet väl att man kan köpa fem för tjugo på IKEA?
-Åk dit då.

välkommen till min oktober

det är verkligen inte det att jag inte har något att berätta om. det är bara det att alla tankar som formuleras är så elaka just nu. eller lite för ärliga. och då blir människor buhu ledsna i ögat eller sura eller oj träffade. så jag håller min stora flabb, och idag sprang jag den där rundan i mobil-appen som jag inte vågat mig på innan eftersom den känts farlig och jobbig och svår, och jag hade kunnat springa dubbelt så länge utan problem, så det så. det är så man får monstren att spricka i solen.

igår när jag skulle plocka ur mina linser hittade jag inte den ena. trodde att jag kanske tappat den. i morse när jag borstade tänderna kom den fram från någonstans bakom ögat, alldeles slemmig. min optiker säger att detta är normalt. "kommer den inte fram på ett par dygn kan du komma in, så pillar jag ut den." hon är fan inte normal.

till ful-lasagnen drack jag ett glas fulvin.

jag har så många favoritgäster på jobbet. tjejerna pratar jag med, blir lite kompis, berömmer kläder, gnäller lite och skrattar. favoritmansgästerna pratar jag inte med. hoppas att de vet att jag tycker om dem ändå. det handlar om att allting man gör sexualiseras i dagens samhälle. i bakhuvudet. kom ihåg det, när ni tror att jag är otrevlig för att jag inte pratar med er. det handlar bara om skam och indoktrinering.

köper kläder från H&M som skulle passat perfekt för tre månader sedan. min gravidbuk har krympt. tack för det, ilskan. plånboken hälsar att det är dyrt att köpa fel storlek.

fulvin är bättre än finvin. gillar inte sånt som kräver min respekt eller andakt. gillar inte sånt som kräver.

i morgon ska bli en bättre dag, som christer björkman inte sa.

den kvinnliga osäkerheten

jag läser med nöje Kvinnopartajs inlägg om hur tjejer och killar matas med olika reaktioner på sina betyg, och tänker att det är så orättvist att flickor blir tränade i att prestera men aldrig glänsa. kommer osökt att tänka på när Burgschki skrev om Jävla Män! (ett inlägg som typiskt nog tagits bort i en av hennes självcensureringsattacker, men ni som läst det vet vilket det är); om hur manliga kollegor har en förmåga att vräka ur sig olämpligheter och jämt tycka en massa, utan att för den delen ha en grund att stå på.

jag har alltid känt mig i underläge när jag diskuterat med män. eller nä, kanske inte alltid, men från det att jag gick i högstadiet. innan dess hängde jag mest med tjejer och hade intressen som jag mest delade med mig själv och hade således ingen som hotade min expertis. men sedan började jag omge mig med dessa män, eller pojkar, som var verbala, till synes pålästa och som älskade att diskutera och älta saker. jag hade en pojkvän som i en timme försökte övertyga mig om orimligheten i att jorden är rund. alltså, i en timme. bara för att han tyckte att det var roligt att jag blev så provocerad att jag nästan grät, och för att jag inte kunde vinna, för hey, ingen kan vinna i diskussioner med idioter.

och sen var det alla killar som nördat in i olika saker. politik, musikgenrer, sextiotalsfilmer eller datorer. även om jag kunde hur mycket som helst om hur mycket som helst, så tyckte jag alltid att eftersom jag inte bar på en fullständig kunskap så hade jag ingen rätt att egentligen uttala mig för engagerat i olika frågor. för att återknyta till Kvinnopartaj - även om jag kunde måla en fin tavla så var jag ju ingen konstnär. även om jag kunde skriva en dikt så var jag ingen poet. och även om jag kunde rabbla britpop-band, citera låttexter och ha sidbena, så skulle jag då aldrig få för mig att sätta mig bredvid den där dreamy snubben med hörlurar och smiths-badge på jackan, och börja snacka Morrissey, för han hade av någon anledning högre status och kunde säkert mer. än mig. för jag var tjej.

och sen blir man vuxen, och på Universitetet sitter en massa snubbar och raljerar med sina as a matter of fact-röster som hörs mycket mer än mina "jag tror att..." eller "jag tycker att [...] men det är ju bara min åsikt." och så kryper man ihop på stolen och väntar på att bli avslöjad och tillrättavisad eftersom man inte kan allt om allt utan bara mycket om mycket. jag har skrivit c-uppsatser i ämnen som jag ändå i efterhand bara skulle påstå att jag kanske vet lite grann om, av rädsla att någon som vet mer ska tycka att jag är pinsam och skryter.

och sen börjar man jobba och även om man är bäst på sitt jobb så kommer det alltid nån manlig kollega och vill visa hur saker ska göras och eftersom denne karl minsann verkar veta vad han snackar om så har han säkert rätt.


så kan man tänka. tills den där manliga kollegan säger något i undervisande ton som man vet inte stämmer. som man vet är fel. och som man vet att man kan bättre själv. och så tillrättavisar man så som man alltid gjort, försiktigt och ödmjukt, för man vill inte trampa begåvade män på tårna. fast i huvudet blossar det till i den där punkten i hjärnan som är så himla trött på att man aldrig tar sig själv på allvar.


ärligt talat. är det inte dags att vi börjar sätta dit alla bullshitters? är det inte dags att vi blir skribenter, filosofer, musiker och konstnärer snart? varför kan de men inte vi?

"varför gråter jag? ska jag dö?"

martin planerar vilka låtar som ska spelas på hans egen begravning och gråter nästan. jag skrattar. det är lördag.

"vilka är bjudna?"

hjärndöda snäljåpar

jag är så heligt jävla trött på att diskutera priser med kunder. ja, inte bara kunder förresten. även bekanta och vänner får ibland för sig att fnysa förnärmat åt att något café tar trettio spänn för en kanelbulle. jag blir så satans sur över att folk generellt tycks tro att restauratörer är ena gnidna klåpare som bara vill åt allas surt förvärvade dineros utan motprestation. som om restauranger och caféer över huvud taget skulle gå runt utan eldsjälar som lade ner hjärta och själ i verksamheten.

som någorlunda insatt i branschen så kan jag en gång för alla tala om för er: när pris sätts så tar man oftast inköpspris, multiplicerar med två och lägger sedan på ett skäligt pålägg. köper jag in en kaka för 7 kr är 15-18 kr ett normalt pris. kostar din kanelbulle på det lyxiga fiket 32 kr så köpte de antagligen in den från bageriet ett kvarter bort för 14. och varför tar man mer betalt än inköp? för att hyran ska betalas, personalen avlönas, skatter, el, arbetsgivaravgifter och underhåll ska skötas och förhoppningsvis ska några ören hamna i företagarens ficka så att det finns en chans för utveckling.

varför är detta så svårt att förstå för svenskar, som är blyga i alla lägen förutom när det gäller pengar, för då ska det satan i gatan gnällas och suckas och stönas?!

i Metro skrevs det nån gång i förra veckan om hur mycket påslag krögare i Malmöområdet har på vin. någon restaurang hade runt 280%, vilket kan tyckas saftigt, och nej, jag skulle nog inte köpa just den flaskan. å andra sidan är det kanske just därför de har 280%? en flaska vin som bara ligger där på en hylla, som en service och tillgänglighet, kostar även den pengar i form utav sommelierutbildningar och menysammansättningar. och har en krog 30 sorters fatöl kan ni ge er på att ölen är dyrare än stället med Hof och Pripps. varför? kranar och kompetens kostar. så det så.


tips från coachen: gå till etablerade kedjor som har pressat leverantörernas priser och betalar ut vidriga löner till sina anställda, skövlar regnskogen och våldtar fältarbetarnas ekonomi, där företagsägarna har fickor djupa som Vättern och vet att besökarna kommer att fortsätta handla i strida strömmar. eller stötta dina lokala restauranger och caféer och inse att det inte är gratis att driva ett företag. och kära du, vill du handla din chokladboll från Delicato till inköpspris, gå till ICA eller Konsum (du kommer någorlunda nära), eller ring 08 603 33 00 och försök handla till grossistpris. lycka till med det.

kalla mig cp, kalla mig bög

en av våra uppdragsgivare kallade mig för fel namn i över ett halvår innan jag tillrättavisade honom. sedan dess säger kallar han mig vid namn ännu oftare. fortfarande fel.

kan någon stava till härskarteknik?

bracka

på väg in till postutlämningen gick jag förbi en snubbe som sålde Faktum. i kön stod jag och gjorde narr av mannen framför i mitt huvud. han var gammal och hade ful svartfärgad frisyr, alldeles för tighta jeans av tjejmodell, säkert cheap monday, en svart motörhead-tisha som avslöjade kalaskula och sprillans nya och röda converseskor utan minsta lilla repa. och så hämtade han ut ett par klyschiga vinylpaket. ha! som om inte outfiten redan avsöjat att åhåå, här har vi en musikfantast. på vägen ut gick jag förbi samma Faktumförsäljare, nu bärandes på inte endast vinbox och finöl, utan även 100 nya Nespressokapslar som jag minsann tycker att jag förtjänat.


inte nog med att jag är en jävla borgarbracka som nonchalerar hemlösa och öppet paraderar mitt livs guldkant; mitt inre skitsnack fick mig nästan att börja gråta av skam.

vem är jag och hur blev det såhär?




och inte tänker jag be några ave maria för att få förlåtelse heller. Gud är så himla ute.

Black as midnight on a moonless night.

jag undrar ofta om det är tanken på Twin Peaks eller serien själv som är mest lockande. känner mig redo att börja om från början igen. Martin har köpt en Twin Peaks-t-shirt. ska be honom att bära den varje gång vi tittar från och med nu, trots att den är lite för fin.

lättnaden

igår hände det äntligen. med anledning av min fina kollega och väns födelsedag hade vi en reservation på Bastard. som vi väntat och längtat! nog för att det går att få bord utan problem om man bara har lite framförhållning, men eftersom jag aldrig har någon aning om vad jag vill göra två veckor fram i tiden så har det aldrig blivit av att vi bokat. och jo, jag har varit där förut, men bara för att sitta på den lummiga gården och dricka sangria ur en fisk (inte så konstigt som det låter).

gårdagens besök var i alla fall väl värt väntan. och det gör mig glad. inte bara för att jag är helt besatt av riktigt god mat, utan kanske mest för att jag så innerligt hatar besvikelser. ni vet, när något man planerat länge, prickat in i almanackan eller rest långt för visar sig vara bajs och man nästan börjar gråta. hatar sånt.

duvlår att dö för på en krämig och mäktig bit blodpudding, mjäll kummel och en chilli där grisbogen låg i perfekta sönderkokta drivor. och bastardplankan med sånt som man älskar att frossa i men gör för sällan; späckprickiga korvar, randiga skinkbitar, paté och ovan nämnda duva. och lite vin. och fina toaletter. och fantastiskt rar service. ja, det är ungefär så jag vill ha det när jag har det som sämst.

hej stenåldern.

kan inte sluta tänka på när Trinny och Susannah var med i Nyhetsmorgon och frågade Steffo om inte han var gay och han svarade "No, I'm married!"


finns så mycket att läsa in i denna korta dialog.

tid för förbättring och förbittring

då mina ögon är slitna brukar spänningshuvudvärken kicka igång vid halv sju-sju på morgonen eftersom jag vägrar bära glasögonen på jobbet (rörelser, lyft och de är trots allt läsglasögon). så har det varit i ett år. alltså tänkte jag att jag skulle vara mogen och ta ansvar för min kropp och mitt välbefinnande, och således började alternativet linser googlas. efter priskontroller hit och dit tyckte jag att Specsavers verkade ha en bra deal med regelbundna kontroller och utprovningar och abonnemang och det ena med det andra, så jag knappade in på deras hemsida att jag var intresserad av en synundersökning för linser.

alla dessa formulär som finns för diverse näringsidkare är sån jävla bullshit. i det här fallet kunde jag välja en random tid, fylla i vad det gällde, skriva i e-post och telefonnummer och trycka enter. hur gör detta min tidsbokning smidigare? kan någon svara på det? det enda som händer är ju att jag, hyperstressad mitt under arbetsdagen, ser att jag har ett missat samtal från nämnda Specsavers och måste ringa tillbaka och bekräfta/omboka/kolla om de lyckats ge mig en tid. hade det inte sparat både dem och mig tid och tålamod om jag bara ringde från början, i stället för att ge dem mina kontaktuppgifter på silverfat (var god kryssa i att du godkänner våra policys angående utlämnande av dina uppgifter etc.)?

hur som helst så åkte jag dit i stället, sa vem jag var och vad det gällde, och tydligen hade de bokat in mig på en tid som inte passade (halv fyra räknas väl knappast som sen eftermiddag?). så då blev jag inbokad en fredag klockan fem i stället, och det var ju fint fram tills att optikern förstod att jag inte redan har linser. för ojdå, nä, då visste hon inte om hon hade tid. och jasså, jag hade redan läsglasögon. men då finns det ju en möjlighet att linser inte funkar, att just min styrka inte finns hemma och oj, ja, jo, det kan ju ta tid och bli lite bökigt. kanske kan jag inte se med linser. kanske kan jag komma in med ett recept så bokar vi då? följt av en besvärad tystnad. varpå jag tyckte att vi kanske skulle kunna börja med en synundersökning och ta det därifrån. och trots att hon svalde den stora, inre sucken så gick hon med på det, och herregud, vill de inte ha kunder? dumma abonnemangskunder måste ju vara de mest prisvärda, eller? se bara på mobilkedjorna. och att jag gör synundersökning är väl bara det lättförtjänta pengar?


nu är jag lättad över att jag har en tid och lika så förbannad över att jag inte bara drämde näven i disken och förkunnade att jag skulle ta mina tusentals kronor om året och gå någon annanstans.


nästa steg är att boka en tid hos tandläkaren för den där tanden jag bet av för några veckor sedan, som får mig att läspa på ett inte så charmigt sätt. och boka tid hos gynekologen för mensvärken som får mig att behöva sjukanmäla mig. sen, när dessa små skavanker är åtgärdade, kommer jag att vara som en helt ny och underbar människa. jag lovar.

"man blir så motiverad av att göra saker tillsammans med någon annan!"

idag när jag var ute och sprang så gjorde jag först min runda, och sen sprang jag ett varv till av bara farten. kanske för att det var skönt, mulet väder. kanske för att jobbdagen varit förfärlig och för att mina spända axlar och dunkande huvud behövde lyssna på sandy shaw och andas. eller för att de delade ut skitfula t-shirts från iForm i parkens bortre hörn och de missade mig första varvet.

hur som helst så fick jag en av de fula t-shirtsen och ett reklamblad om iForm-loppet som äger rum om ett par veckor. och så började jag fundera på om jag kanske skulle anmäla mig till det, för 5km kan jag väl flåsa mig igenom utan större problem. fast om jag mot förmodan skulle göra det, anmäla mig alltså, så kanske det skulle kännas tvångsmässigt och tråkigt att springa, och så skulle jag börja jämföra mig med alla andra och känna mig dålig och kanske sluta helt och hållet.

jag tror helt enkelt inte på det där med pepp.


och den fula t-shirten passade inte.

saker jag älskar så att jag skäms

vit choklad

vin

potatis

winnerbäck och kent (gamla låtar)

att få bekräftelse

att bada badkar

saker jag googlat i helgen

stranden.nu

Josef Stalin

loppisar i malmö

crouchute

lördag. även en bra bok av Ian McEwan

"Ska ni komma hit och spela kort?"
"Mmm, Martin kan inte, men jag kommer gärna!"

är lika med vi röker på balkongen, dricker drinkar, äter middag, dricker vin, skrattar så vi gråter, jag färgar håret på mamma och inte ett enda kort blir lagt. älskar att hänga med mina föräldrar.

sitting pretty

jag tänkte skriva att jag blev lite bölig i ögat när jag läste om tandemcyklar för äldre, men det var kanske för att jag sprungit min runda och avslutat med ett glas vin.


så har jag berättat att jag träffade limpy förra helgen? nä, jag tänkte väl det. henne rekommenderar jag. hon är helt lugn och avslappnad. sånt gillar jag. vi kollade på skor och jag var sugen på att köpa mig ett par guldglittriga platåklackar, men eftersom jag inte kan gå i dem lät jag bli. det kanske var dumt. de hade kunnat stå på en hylla och vara fantastiska.

ikväll ska jag försöka gå ut i ett på 8 cm-klackar som i och för sig är sköna, men likväl går jag som en dromedar i dem. tur att jag inte vill vara snygg. eller vill jag det? sådant funderar jag över nästan jämt.

gör det bättre själv

jag fattar inte grejen med att plagiera texter i krönikor och tweets. NA:s Katarina Ekspong blev avslöjad av sin egen tidning (applåd) och aftonbladet kör någon sorts reklam-genom-plagiat-kampanj verkar det som. först skriver Malin Wollin en krönika om brunnberg, som sedan citeras lite vagt av Lars Ohly på Twitter ; en tweet som i sin tur citeras på aftonbladet som om det är hans egna ord. att läsa samma citat med flera källor får i alla fall mig att googla runt och har därmed skapat ett ansenligt antal träffar på aftonbladet.se. så antingen är det fråga om ett slags diskret ryggdunkande kollegor emellan, eller så läser aftonbladetskribenter varken varandra eller länkar till sin egen tidning.







och apropå plagiat så fattar jag inte riktigt poängen med att stjäla någon annans ord i en krönika. en krönika ger ju utrymme till att skriva vad som helst, att kräka ur sig de mest subjektiva iakttagelser helt utan att behöva djupdyka i någon som helst faktakontroll. det borde vara lätt som en pajbit att skrafsa ner något utan att behöva stjäla. om ens fantasi är så begränsad och ens inspiration så skral så borde man kanske fundera på om det inte är dags att överge sitt uppdrag. så det så.

Allt som en läkare säger ska man ta med en nypa aspirin. /Ace Goodman

i mitt töcken av huvudvärk, mensvärk ett och ett överlag taskigt allmäntillstånd, har jag funderat på det där med värktabletter. för det första: Panodil Zapp. minns ni reklamen? "här är två, för om man tar två så upptas de dubbelt så snabbt!" och då undrar ju jag varför man inte bara gör tabletterna dubbelt så stora/potenta så att det räcker med en? det finns väl ingen som tänker att "nähädu, jag har ont men gott om tid att vänta med smärtlindringen så en är banne mig nog för mig." och om man utvecklar en ny och bättre sorts Panodil, varför finns den gamla kvar då? är det ifall man tänker att man hellre vill ha den sämre varianten när man står där med dunkande huvud i apoteksgången? och varför är det ingen som gör kombo-pack? min svåger läkaren sade alltid till mig att jag skulle blanda paracetamol med ibuprofen för att få maximal effekt, så varför är det ingen som gör antingen duo-pack eller gemensamma tabletter?

igår lärde jag mig att Diclofenac T 50mg funkar mycket bättre än 25mg, men kanske bör sparas till dagar då fyra timmars sömn och dåligt kostintag inte sabbat förmågan till balans och koncentration. så kan det gå.

jag väntar förresten fortfarande på att någon ska komma med något bra tips mot mensvärk som inte går ut på att man ska sova/ligga ner eller träna. svårt att göra sådant på jobbet har jag märkt. jag hänvisas tills vidare åt att gå in i saker och se lite dubbelt efter för många tabletter.


annars funkar choklad också ganska bra...

pointing my gun att gunn

det är inte så himla lätt att ha idoler alltid. jag är till exempel vansinnigt förtjust i Tim Gunn. säger han att alla borde äga ett par högklackade pumps så nickar jag exalterat och tycker han att bära skräddade kostymer är en rättighet varje man bör unna sig så håller jag förtjust med och ja, jag har nog alltid varit svag för grånade, vitsiga gentlemän med pondus.

vad jag inte alls är lika peppad på är när kvinnor prackas på stilar eller kläder som de inte känner sig bekväma i, och alltså blir jag minst sagt besviken när den vanligtvis så kloke Tim hasplar ur sig att kläder ska vara obekväma.



det är så sorgligt när stjärnor faller, men i en värld där tjejer inte vågar gå ut utan smink eller inte vet hur det känns att inte ständigt hålla in magen, så tycker jag för fasen att man kan få ha på sig kläder som sitter så att de inte skaver/spänner i onödan. mina kläder får gärna kännas som en pyjamas. jag är mitt mest fantastiska jag när jag sover.

freaks

igår var jag på bokcirkel (kvällens bok var Morgon i Jenin som rekommenderas av 3/4 av sällskapet) och av någon anledning halkade vi in på det där med vanor/ovanor som kanske är lite märkliga. ju mer flickorna pratade, desto mer kom jag på mina ögonbryn med att höjas. vilka galningar! alla tre verkar ha en tendens att kolla ugn/spis/kyl/kaffebryggare femtioelva gånger innan de kan gå hemifrån, någon var tvungen att styla hemmet före läggdags, alltså fluffa kuddar, vända och vrida på blomvaser och gardinveck, bara för att kunna somna i vetskapen om att man vaknar upp i ett inredningsmagasin. och någon var tvungen att kolla under sängen innan hon kunde sova, oavsett ålder och sovrum. någon var tvungen att ha tre isbitar i sitt glas. någons man var en lampknappstryckare (tänd, släck, tänd, släck, tänd igen) och en kranmaniker (måste slå tre gånger på kranhandtaget). någons man hade fläckfobi med oanat stora konsekvenser och någon lade vanemässigt sina strumpor på ett visst ställe på golvet medan någon annan inte stod ut med smutsvätt på golvet eller någon annanstans heller för den delen.

jag var hyfsat ensam i min oskuld gällande tvångstankar och lustiga egenheter. jag har en slags fobi för stora spindlar som kommer ifrån en traumatisk uppväxt i en artonhundratalslänga, men det kan väl varken räknas som ovanligt eller tvångsmässigt. och jag blandar glatt tvätt på golvet, rent och smutsigt i en hög. och koppens öron behöver inte peka åt samma håll i skåpet, lakanen behöver inte manglas och sedan ha etiketten i nedre högra hörnet, spegeln behöver inte putsas före läggdags och när jag vaknar så är det i skiten jag lämnade kvällen före för att jag var trött och inte i ELLE interiör.

det skulle väl vara det där med brustabletter då. min självmedicinering har pågått i ungefär två år. minst en C-brustablett om dagen. gärna lite vätskeersättning. inget lindrar som Treo. jag vet. min medicin har nog gjort mig sjuk. i huvet.

vad gör ni?

min jobbskjorta är beige och kan få vem som helst att se illamående ut.

jag har så sjukt trist klädstil. det är sant, jag hittar inte på. en vän sa till mig "fan vad trist klädstil du har." så är det.

egentligen är det ett mirakel att det har blivit såhär. efter att ha varit grungetjej i låg- och mellanstadiet var jag gothpunkare i några år innan jag var inne och nosade (när jag säger nosade menade klev in med bestämda steg) på den alltid gångbara preppy indie-looken i gymnasiet. snedlugg, converse, utsvängda jeans och mormors gamla tunikor från fjärran östern. och hårklämmor, jag älskade hårklämmor. sedan flyttade jag lite, läste ELLE, pluggade och klädde mig i tweedkjolar, höga klackar, broscher och basker. och var intressant. och nu? tja. jeans och T-shirt är väl alltid gångbart? eller? och sommaren är bra, för då kan man ha jeansshorts och linne. och mina experimentella frisyrer har bytts ut mot en såndär praktisk man som man kan sätta upp i knut i nacken och som inte kräver någon som helst omtanke utöver bra balsam.

förmodligen är förfallet arbetsutstyrselns fel. att försöka hitta på piffiga outfits för att bära medan man cyklar till och från jobbet känns totalt överflödigt när det ändå alltid är skönast att cykla i leggings och platta skor. det är med skräckblandad förtjusning jag inser att nog ingen i världen blir så glad som jag över att få hem en praktisk, svart klänning från Ellos på posten...

...

jag har gjort en upptäckt

det är lustigt, det där med att springa. för det första är jag ingen springare; jag har inget tålamod, världens sämsta kondition, röker, har en mage som ser gravid ut, bröst som skumpar glatt vid minsta steg och jag har aldrig någonsin känt den där tillfredsställelsen av träning som folk pratar om. för det andra lider jag av lätt agorafobi, vilket gör att jag kan byta om tjugofem gånger innan jag ska någonstans bara för att jag tror att folk tittar på mig och jag tycker att jag inte riktigt duger. när jag ser mig i spegeln ser jag liksom inte ut som jag själv tycker att jag ser ut i mitt huvud. skev självbild, kallas det kanske. perioder i mitt liv har jag inte velat gå ut alls. bytt om och bytt om, slitit mitt hår, ringt och ställt in bara för att jag inte tyckt att jag varit tillräckligt okej för att vistas bland folk. att då dra på sig gympaskor och tights och flåsa fram där någon kan se mig har alltså varit totalt främmande för mig. fram tills för ett par månader sedan.

jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, så jag skyller på en trettioårskris, men av någon anledning har jag uthärdat ett par rundor i veckan den här sommaren, och jag tycker inte ens att det är hemskt utan jag längtar lite efter dem. och det lustigaste av allt är nog att det som börjar med att jag klär om (har till och med införskaffat bra springbyxor och nya, fantastiska springskor) och skeptiskt ser mig i spegeln slutar med att jag mår riktigt bra. jag blir helt enkelt snyggare av att springa. det är helt sjukt. från en hyfsat städad frisyr och välpolerade rouge-kinder till en droppsvettig och rufsigt andfådd heting vars ansiktsfärg matchar skorna. galet. varför har ingen sagt något om det här innan? eller? är det jag som aldrig lyssnat?

jag vet att ni vill veta

mitt liv är en smula schemalagt just nu. jag går upp, jag dricker kaffe och äter två ägg. jag är på jobbet 06.52. jag tar lunchrast mellan elva och halv tolv, under vilken jag äter, röker och skiter. det är dagens höjdpunkt. jag slutar alltid lite för sent och är hemma 15.57 om jag inte går inom ICA. jag lagar mat och dricker vin, jag äter mat och dricker vin. inga ofantliga mängder. sedan jäser jag i en halvtimme eller så, och om jag har ångest alternativt någon form utav energi alternativt en känsla av att jag ändå borde duscha, så springer/lunkar/joggar/hasar jag mig runt parken och tänker att jag är ett riktigt hälsofreak. om jag inte tar mig ut i löparspåret, det vill säga de andra tre vardagskvällarna i veckan, så gör jag det näst bästa = äter sjukt mycket choklad i stället. sedan somnar jag efter att ha läst några sidor i någon bok. oftast runt tio.

hade det inte varit för helgerna så hade någon förmodligen skrivit en bok om mitt liv. den hade varit såhär lång.

förresten

...man kan kanske tycka att mitt förra inlägg skulle ha kommit för flera veckor sedan, men ibland händer det en massa andra saker, som jobb, möhippor, middagar, bad och filmmaraton, och då får det bli som det blir...

vad vi åt i berlin: you're on a need to know basis

det finns så mycket fantastisk mat att låta sig uppslukas av och att uppsluka i berlin, och om vi struntar i all döner, köfte och currywurst, som bara de är värda en matresa, så kommer här några finfina tips:

frukost ska ätas på café Leander (F-hain). det bara är så. variationerna är oändliga, liksom storlekarna på portionerna. det är mysigt, fräscht, gott och man står sig hela dagen. egentligen finns det hundra andra ställen i de här hoodsen som säkert är minst lika bra, men vi blev så himla glada av att äta här att det bör nämnas. 10/10.


asiatiska smårätter äter man på Transit (finns en i Mitte och en i F-hain), och det här är ett sånt ställe som gör att man mmm-ar och aahh-ar och blir lycklig rakt in i själen. varje rätt var vackrare än den förra, och snabbmat blir inte snyggare (eller billigare) än här! till efterrätt dricker man tjockt iskaffe med kondenserad mjölk.




på yumcha heroes (Mitte) kan man käka fantastiska dumplings. på lunchen serveras kombinerade och färgkoordinerade soppa/dumplings-kit som gör en glad och proppmätt. vi testade svart-vit (kyckling och biff) och rosa-orange (gris och lamm) och var hur nöjda och tacksamma som helst. jag drack också ett glas te med en barrboll som sakta vecklade ut sig och visade upp små fastknutna tygblommor. festligt.




ett ställe som vi gärna återvänder till är vietnamesen nära Rathaus Neukölln, Pho Phan (Neukölln). 2009 skrev jag såhär och jag kan inte annat än hålla med mitt dåvarande jag, och glädjas över att jag nu antecknat namnet i mitt minne. maten är alldeles tokbra och ölen kostar fortfarande en tjuga. det är nåt visst med att sitta på en träbänk med en fyrfilig, östtysk boulevard bara några halvmetrar bort, och få en enorm, rykande skål hälsokost (nja, äh) placerad framför nosen. kontraster i kontrasternas stad. här kan man avsluta med vietnamesiskt kaffe, som är starkt och bryggs på bordet i en liten silkanna.



det är en omöjlighet, jag vet, men om någon mot förmodan skulle ledsna på asiatisk fusion food, så finns det även gedigen tysk husmanskost att tillgå. på Volckswirtschaft (F-hain) åt jag världens godaste schnitzel med dillig potatissallad, och en hög spätzle blev det visst också. åh, vad jag rekommenderar det! och om man vill se maten innan den hamnar på tallriken, så går man runt hörnet till boxhagener platz på lördagar mellan åtta och halv två, för då vankas det fantastisk matmarknad! glöm kaos och skrän - här kan man strosa runt, äta ekologisk isglass med ingefära och gurka, dricka en espresso från en kaffevagn och rasta eventuella barn på lekplatsen på torgets mitt, och i stället för att jäkta och pruta finns hur mycket tid och plats som helst till att peka, dofta och känna. det är så en matmarknad ska vara! vi köpte de sötaste mest sockerstinna cannolisen vi kunde hitta och tog dem med på utflykt till Spreeepark. sköljde ner med desperado eftersom vi tycks dricka desperado som andra dricker vatten när vi är i berlin. desperado och club mate, för det är visst så svenskar gör.



om man, efter schnitzel och allt, ändå känner att man saknar det gedigna tyska, så finns alltid Prater (Prenzlauer Berg) att falla tillbaka på. denna generösa biergarten har ju liksom precis det man behöver - öl i sejdel och korvar i olika färg och form, med eller utan bröd. långbänkar, papperstallrikar, ingen stress, skitigt och härligt.



för övrigt så är berlin världens bästa nattstad.



berlin har världens bästa toaletter.



och vet ni vad: jag tänker inte ens börja rabbla ställen som är fina för en weinschorle eller en öl eller en rom & cola eller en kopp kaffe, för då kan vi avverka varje gathörn, så jag lägger av nu. om det möjligtvis finns något att nämna angående currywursten så är det att man kan nöja sig med förtäringen. ett besök på currywurst-museet gör dig både fattig och besviken. och deras wurst är äcklig. så vet ni.

semester#2

är i värmländska obygden och firar semester. det betyder att man äter alldeles för god mat, badar varje dag och dricker för mycket vin under en himmel som aldrig mörknar.

igår firade vi pappersbröllop, men jag vet inte om det är så mycket att fira. ett år ska man väl klara av, efter sju.

dagens stora plan var att gå upp i rimlig tid och dra till Berghain vid tio, men efter nattens housedansande, vodkamate-bälgande och snick-snackande med bästa Burgschki så försov vi oss och hamnade på en solig gräsmatta i Mauerpark i stället. och så en öl och en weisswurst på Prater som avrundning. att äta wurst och dricka öl borde banne mej vara en rättighet på söndagar!

sedan promenerade vi, gick vilse, tänkte fel och blev griniga, så som man gör på semester. hamnade under ett parasoll med en sejdel i näven lagom till ännu ett åskutbrott med hällregn. de verkar gilla sånt här i Berlin. intensiva oväder. jämt ska allt vara så dramatiskt.

jag vill aldrig åka hem. säger jag nu, för att jag ligger på en nybäddad hotellsäng med en corona bredvid mig. fråga mig igen i morgon. då lider jag förmodligen av sviterna av denna dags flytande måltider, som ska avrundas med tapas på en vineria. och ja, just det, vin.

utlandsutflykt

jag är så himla kär i sommarberlin. luften här är tjock av fukt och förväntan. grönskan har exploderat i alla skrymslen och bildar väggar och tak, och någons spayade målningar blir världens vackraste kuliss till promenaden.

idag tog vi en tur runt Spree Park, det övergivna nöjesfältet i Plänterwald. för fega för att bryta oss in, men på andra sidan stängslet skymtade vidunderliga ting. får återvända någon gång, i skydd av jeans, sneakers och dunkel, kanske komma närmre.

felbedömningar

om alla bara kunde sluta beställa jävla chai latte och latte machiato, så hade kanske mjölken räckt idag också! fattar ni inte att det inte är kaffe?! gay.

vad JAG pratar om när jag pratar om löpning

när andra kör intervallträning så springer de långsamt, sedan snabbare och slutligen snabbt som blixten. när jag gör det så springer jag i en minut, dör, går i tre och börjar om från början. fördelen är att jag kan titta på ankungar, träd och pensionärer och lyssna på Sommar i P1 samtidigt. andra bara flåsar på.

vad jag vill säga är att jag kanske borde sluta leva som en dekadent tjugoåring. och att jag kanske borde springa oftare än en gång i kvartalet.

den enda av murakamis böcker jag inte kommer läsa:

two wrongs make right

härom dagen var jag på postkontoret för att hämta ut ett paket. efter sjutusen förflyttningar av vikten från den ena foten till den andra blev det slutligen min tur och jag rabblade avinumret från mobilen och räckte blixtsnabbt fram mitt leg, eftersom jag är både erfaren och läskunnig, till skillnad från de flesta före mig i kön, som bestämde sig för att börja rota efter id-kortet i fickor, jackor och väskor när de väl stod där framme vid luckan (idioter). nog om det. postenmannen rotar bland försändelserna på hyllan och drar fram en påse från Ellos. lustigt, tänkte jag, eftersom avin kom från la redoute (ja, jag är hyfsat trigger happy i REA-tider, men det vet ni redan). och ser man på, han hade tagit fel paket! och jag tänkte att det var väl höjden av flax att kunna gå hem med båda på samma gång, och inte behöva gå hem, plocka avin ur brevlådan och sedan trava tillbaka igen. hurra!

glad som en lärka släpade jag hem mina paket, slet upp påse efter påse och provade plagg efter plagg allt eftersom en pärlrad av svett gjorde sig synlig på min övre läpp och mina kinder antog en rödlila nyans, delvis på grund av mitt exalterade tillstånd men också eftersom det är en pärs att prova kläder som inte passar, är i fel nyanser, fel material och har hopplös passform. efter en timme var elva av tretton hemklickade plagg och prylar prydligt hoppackade i returpaket och placerade på hallbyrån. jag var fortfarande nöjd över postmannens misstag. effektivitet är underskattat.

ett par dagar senare skulle martin ut och köpa ingefära, och i förbifarten ropade jag åt honom att gå till tobaken och posta paketen, och nä, han behövde inte ta kvitto och tack så mycket, och så gick han och frid och fröjd vare i huset.

klockan fyra i natt slog jag upp ögonen med endast en tanke i mitt klarvakna huvud: "Det var ju till Posten paketen skulle!" och i en halvtimme funderade jag över vad tobakskillarna gjort med mina paket. de har ju hand om Schenker och kanske skickar ändå? eller har de gått bort till Posten med dem? står mitt namn tydligt på adresslappen? kommer de och ringer på?

när martin vaknade i morse var mina paket det första jag tog upp. "JAG SA FEL! JAG SA TOBAKEN MEN DET VAR POSTEN!" och martin svarade "äh, det hörde inte jag så jag gick till posten med dem i alla fall."


alltså älskar jag när folk gör fel. och när ingen lyssnar på mig. och en av tröjorna från Ellos.


undrar däremot vad det var i mitt undermedvetna som fick mig att komma att tänka på mitt direktivmisstag klockan fyra, när jag sov...

hälsotipsen haglar

apropå det där med dieter, så tipsar min syster om en mycket effektiv metod här!


själv hamnade jag i ett samtal om bovete.

-är det här nyttigt eller?
-njäe, det är ganska rikt på kolhydrater och kalorier...
-varför äter vi det då?
-...det är glutenfritt...
-vi är inte allergiska.

man kan inte få allt.

ett försök att vara konsekvent

eftersom jag är så himlarns tjock hoppar jag ibland på olika dietförsök, alltid med hopp om den omtalade livsstilsförändringen. för två år sedan var det GI för hela slanten, och fy tusan vad det gjorde skillnad snabbt, men det var ju bara för att all vätska lämnade min kropp så att jag blev ett russin i stället för en trind vindruva. sen åt jag typ en baguette eller nåt, och poff, så hade jag gått upp 273 kg.

förra sommaren var jag ute och sprang. jag tänkte att det var lagom sportigt, man behövde inte så mycket utrustning, man kunde ta det i sin egen takt och så fick man ju se den vackra naturen också! efter den gången var jag så nöjd med mig själv att jag aldrig gjorde om det.

sen gifte jag mig och sen blev det höst och sen vinter och vår. plötsligt ska man ha på sig linne och bikini och visa sin smäckra figur, och jag blir lika förvånad varje år. det som gömts i leggings och stickade tröjor väller fram som en blekvit lavin och säger tjenamors, som om jag skulle vara glad att träffa på hen. alltså plockas det tunga artilleriet fram i form utav appen ShapeUp. i den skriver man i vad man äter och vad man gör, och när den visar rött blir man ledsen för då är man fet och kan inte balansera plus och minus i kalorijakten.

egentligen är det ju astöntigt att räkna kalorier, men det fiffiga med den här appen är att man (jag) blir medveten om vad av det jag stoppar i mig som vill mig illa. inte för att jag saknar grunderna i matlära, jag jobbar i branschen, men det känns aldrig som på riktigt om man inte ser det svart på vitt. försöker man hålla ett jämnt kaloriintag blir man dessutom peppar på att ta tag i sig själv och GÖRA saker, eftersom det betyder att man sedan får unna sig, och det vill man ju!


idag åt jag till exempel en skål grönsallad till lunch. nu dricker jag en dry martini. frukosten bestod av 80 kalorier. ikväll ska jag äta ostron, råbiff och dricka mousserande vin. om jag gör några situps kanske det blir en avec till kaffet. ni fattar grejen.


och nä, jag tror inte att jag kommer att bli en svan, men det hade varit skönt att inte vara den fula ankungen som sjönk som en sten eftersom paddelfötterna inte kunde hålla den späckfyllda fågelkroppen flytande.

inbyggt fotografi

-förlåt, men var kommer du ifrån egentligen?
-jag är från Leeds.
-aha. jag tyckte att du lät som en norrbo. [...] jag bodde i Sheffield ett tag.
-ahhh, ett fantastiskt ställe!

och det är det väl inte, men vet du, när man varit på en plats under tillräckligt lång tid så gror den rötter in i själen, och vart man än tar vägen sedan så känns de ingångna stigarna och invanda vyerna i hjärtat. och även om man glömmer varför man var där eller vad man gjorde, så har stämningarna och tonerna fastnat på insidan. och det finns en saknad. efter dofterna, gatorna, smakerna och ljuden. efter de som man kände då, det som man upplevde. det finns en förskönad dröm som sjunger. som om man bara kunde öppna dörren och vara där; ta en promenad till dammarna, shoppa upp sina sista pennies på the off licens eller ta en tur till reservoarerna. röka svarta sovereign i fönstret med utsikt över kyrkogården. det sitter på insidan nu, bakom allt annat gammalt bråte som man samlat på sig, i de dammiga bakersta skrymslena, dit man sällan går. som en saknad vän. som insidan av fickan i förra sommarens shorts.

-det är kanske likadant för dig, här i Malmö?

ni vet vilka ni är

hej, ni jävla mähän som inte pallar sopsortera! kan ni vara vänliga att låta bli att slänga ert blandade hushållsavfall i mat- respektive kartongavfallstunnorna? hade varit snällt, så att vi andra slipper dyka ner i sopkärlen varje satans gång vi själv ska slänga nåt.

tack som fan.

MVH grannen.

man vill ju inte vara en diva, eller?

jag älskar att se på TV. jag tycker till och med att reklamavbrotten kan kännas uppfriskande då de ger mig en chans att utforska andra kanaler eller gå på toa. en sak som däremot gör mig FÖRBANNAD i denna apatiska/nöjda TV-tillvaro är de där jävla reklamfilmerna för Snickers. ni vet vilka jag menar. grabbeligrabbgängen åker bil eller byter om i ett grabbigt omklädningsrum, och så får den ena grabben ge den andra grabben en Snickers, eftersom han förvandlats till det värsta man kan bli om man är medlem i en grabbsamvaro - en framgångsrik kvinna.

ja, det måste vara outhärdligt, jag förstår det, att behöva umgås med någon av det täckta könet när man har siktet inställt på manshäng, så för all del, tryck choklad i truten på'na så blir hon en medelmåttig karl igen. phu. ordningen återställd. och en ryggdunk på det.


att reklamfilmerna skapats av en man råder det väl ingen tvekan om. bara män är så naiva att de inte är medvetna om att män i själva verket är betydligt mer benägna att gnälla än kvinnor.

skatteåterbäring och REA-tider

det spelar ingen roll att jag känner till och äger hipstertrosor, jag fnissar ändå tyst inombords varje gång jag läser det. hipstertrosor. som punktrosor, feministtrosor, bimbotrosor eller gothtrosor.

vill man inte bära hipstertrosor kanske man är intresserad av dessa från la redoute. de är kanske det knasigaste jag sett sedan jag för första gången såg ett par spetstrosor med öppen gren.



själv letar jag efter gedigna svarta bomullstrosor, och allt jag hittar är boxermodeller eller konstiga micromaterial. tacka vet jag förr i världen, då man handlade i riktiga affärer och betalade med riktiga pengar och kunde känna och klämma på plaggen först. det var tider det.

jorden vi ärvde

rasseonsdag, SD-påhitt, rojalistnonsens eller hittepåhelg. kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. nationaldagen firar vi i ariskt horisontalläge, ser utrikiska filmer utan svenska undertexter, sover lite, följer med spänning kattens jakt på en fluga och äter traditionell svennebanankost: pizza.



en annan dum katt.

ambitiöst sötsug

ibland kan man inte sluta när man väl börjat tänka på något. som crème brûlée. därför blev onsdagsmiddagen hastigt avbruten, tvätten lämnad åt sitt öde i tvättstugan och med siktet välriktat begav vi oss till gasolbrännarbutiken där, hör och häpnad, en gasolbrännare införskaffades. (när vi ändå var i köpcentrat köpte vi en blommig radioapparat, en sänglampa till mig och tusen andra saker, men det har faktiskt ingenting med historien att göra.)


jag vet att Amelie från Montmartre-citat gör att det kommer kräk i munnen, men visst är det lite underbart, det där krasandet när det knäckiga sockret krossas? och krocken i munnen av lent och hårt och varmt och kallt? egentligen finns det ingen efterrätt som är godare...

arbetsskada

idag hände en obehaglig grej. jag skummade lattemjölk, som jag gör när jag har öppet mellan 07.45 och 15.00, då jag plötsligt upptäckte att arbetsbänken snabbt kom närmare och det började svartna för ögonen. jag ruskade på huvudet, upplevde ett par sekunder av desorientering, lutade mig mot kanten och efter ett par sekunder gick det över något. det värsta var att när jag analyserade situationen lät det såhär:

-shit. höll jag på att svimma?
-synd att jag inte gjorde det.
-ja, då hade jag kanske kunnat gå hem.*
-nä, vet ni vad. jag somnade nog bara lite.


att jag somnade på jobbet i en sekund hade jag kunnat skylla på att jag var ute och festade hela natten eller att jag hoppade bungy jump igår, men jag är varken 20 eller äventyrlig, utan såg den tidiga visningen av Hunger Games på bio och gick sedan hem och såg Game of Thrones. gick därför inte och la mig förrän halv elva. likadant i söndags minus bion. och eftersom jag är äldre än 20 kan jag inte sova sex timmar per natt och sedan utföra mitt slentrianmässiga kroppsarbete utan att börja gråta. eller somna, visar det sig. så himla deppigt.

somna sådär hur som helst. hmpf. störtlöjligt.




tyckte förresten att Hunger Games var oväntat bra. förutsägbar? visst. men med många intressanta blinkningar. och spännande? ja. mycket. två gånger hoppade jag så högt i min lilla biosoffa att någon av de övriga fem i salongen säkert märkte det.





*ni tror säkert att jag, efter att gång på gång snacka skit om mitt jobb, är en jäkla slacker som lever efter minsta möjliga motstånd, men faktum är att jag jobbar hårt, och att det är det som gör mig missnöjd med mitt jobb.

att ta sig från punkt A till B

om ni hade hört vad jag tänker då jag hamnar bakom samma slöa cyklister gång på gång på vägen hem, då de envisas med att tränga sig före och köra om mig vid varje rödljus, så hade ni blivit rädda. RÄDDA, I tell you!



annars har jag varit en sväng i Torrevieja. och nej, jag ville faktiskt aldrig åka hem, men jag gjorde det ändå, för jag är ingen liten lort. eller är jag det? jag är nog det.

ett ögonblick av en dag

som vanligt om söndagarna så kändes det lämpligt att stiga upp halv sju, och nu sitter jag här med kaffet, tidningen och det bästa som går på TV innan nyhetsmorgon börjat (drömhem vid havet), och känner mig störd. det tog ett tag innan jag förstod vad det var. något envist, ihärdigt som slet min uppmärksamhet från datorskärmen och tvingade ögonen mot det soliga fönstret.

fågelkvitter.

innan bussarna börjat avlösa varandra nere vid hållplatsen, innan söndagsflanörerna dragit på sig promenadskorna, innan a-lagarna börjat chit-chatta över sina elefantöl och innan alla sätter sig i sina bilar för att fly hemmet i tron att verkligheten är bättre någon annanstans - då hör man det.

jävligt enerverande.

11 frågor

sandra har bett mig att svara på 11 frågor, och eftersom jag är en gammal Skunk-tjej, så älskar jag allt som har med frågeformulär att göra. det får mig att känna mig viktig och bekräftad att skriva saker om mig själv. so here goes:

1. Hur skulle du hantera om du vann typ 108 000 000 kr?
jag skulle hantera det hur bra som helst! jag skulle konsumera som bara den! bostad, prylar, presenter, ja, vad som helst. skulle förmodligen sluta jobba och skriva en best seller. och dricka en himla massa drinkar.

2. Vad tycker du om ordet hen?
hen är fantastiskt bra, och vet ni vad? oavsett vad folk säger och gnäller om, så finns det redan. så det så.

3. Vilket är ditt bästa recept och varför, mat eller bak spelar ingen roll?!
min farfars far skrev en kokbok som använts flitigt i restaurangvärlden och i kockskolor. den har jag aldrig använt. lagar jag något för första gånger så googlar jag olika recept för att få riktlinjer (tillagningstider etc.) och sedan improviserar jag och litar på mina smakkunskaper. och det brukar bli bra. jag är aldrig rädd när jag lagar mat. om jag bakar använder jag recept eftersom jag avskyr att baka, vilket betyder att det blir äckligt om jag gör som jag själv vill.

4. Vad är du bäst på? Utgå från dig själv...
jag är superbra på att jobba. jag är plikttrogen, servicemedveten, ser vad som behövs göras, är noggrann och skäms när jag inte gör mitt bästa. om detta är bra eller dåligt för mig vet jag ärligt talat inte. så jag kanske borde skriva att jag är bäst på att se på TV. gör det varje dag. har inget emot reklampauser heller.

5. Vad tycker du om köttkonsumtion?
jag önskar att alla var smarta nog att skära ner på sin köttkonsumtion för vår och våra efterkommandes skull. vi är tillräckligt smarta för att fatta att det inte är hållbart, det vi håller på med. själv äter jag mer och mer kött för varje år och det gör mig rädd.

6. Är du beroende av något?
jag röker. dessutom vill jag dricka ett glas vin när jag lagar pasta och en dry martini eller två när jag kommer hem från jobbet på fredagar. långa bad och goda böcker får jag också abstinens av om jag måste leva utan.

7. Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?
varje gång jag blir lite för överförfriskad vill jag lyssna på kent och winnerbäck. och suede och pulp. och the andrew sisters. kanske för att de får mig att minnas mina äldre tonår, med all plåga och sorg, eller också är det bara för att jag vill sjunga med lite för högt.

8. Vad gör dig riktigt förbannad?
mitt jobb. varje dag. det är helt otroligt.

9. Har du något riktigt bra husmorstips?
cillit bang med klorin är en fantastisk produkt. lite lurig att få tag på, men funkar som i alla rengöringsreklamer - spraya, låt verka, torka. annars är glasputs underbart. till speglar, ja, men även handtag, kakel, bordet, kranvred och diskbänk. glasputs är dessutom det ultimata sista-minuten-rengöringsmedlet, eftersom det är så gott som doftfritt, och alltså kan du putsa loss som satan och tre minuter senare välkomna gäster med ett försynt "ja, ursäkta röran, jag har inte städat".

10. Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?
för några år sedan fanns det en Benetton-reklambild föreställande en barbröstad man som låg ner och blev trampad på av en kvinna i höga klackar. jag älskade den bilden. inte för att jag vill trampa på nån, men ett par snygga skor gillar man ju. att bilden bjöd in till debatt i media (blev anmäld om jag inte minns fel) var fint som snus.

11. Är du dig lik nu, som du var när du var barn?
hade varit trist att vara 30 och se ut som fem. men jag ser ut som jag fortfarande. tror att jag tänker likadant också, fast mer eller mindre.



varje gång jag ber andra att svara på sådana här frågor svarar alla artigt men bestämt nej tack, så jag skickar inte vidare, men tack Sandra! hoppas du är nöjd med min prestation.


avslutar med hundkatten.

inte ENSAM-ensam

mannen är bortrest och det slår mig att det är ganska skönt alltihop. att kunna göra vad jag vill när jag vill. det är såklart inte så att jag inte kan göra vad jag vill annars, men när vi är två är det alltid så lockande att kura ihop sig i vardagsrummet hela helgen, bygga bo och köra TV-seriemaraton. när jag är själv däremot, inbillar jag mig att jag är Carrie (SATC, inte Stephen King) och med diskbänk och bord avtorkat och sängen bäddad sippar jag kallt, vitt vin och är så upptagen med att känna mig som någon som känner sig själv, att jag inte har någon som helst längtan efter TV.

det var igår, när jag var hemma hos min väninna (vi kan kalla henne en blandning av Miranda och Charlotte), åt take away-thai och såg svenska filmer*, som spiken slogs på huvudet. förr, när jag fortfarande hade mitt gamla jobb, jobbade jag kväll en dag i veckan + varannan helg, och hade således en dag för mig själv varannan fredag och varannan tisdag eller torsdag. då lade jag ansiktsmasker i badet, surfade runt på meningslösa webshoppar, läste bloggar, läste böcker, rensade garderoben och hade det alldeles knäpptyst runt omkring mig. nu jobbar vi efter ganska exakt samma schema, skiljs åt i porten med en puss varje morgon tjugo i sju, kommer hem samtidigt, äter samtidigt, sover samtidigt. det är fint egentligen, och det får mig alltid att tänka på Bertils föräldrar i Nils Karlsson pyssling som jobbar tillsammans på fabriken dag efter dag, men det är fortfarande ovant efter att i ett helt liv ha haft udda rutiner och ganska mycket ensam-tid. den gamla hunden sitter inte riktigt än.

och det är när martin åker iväg nån helg som jag glider in i den sköna och driftiga singelpersonen; hon som är händig, flyttar möbler, sorterar och donar. idag har jag till exempel ränt runt på stan och letat efter Sartres Muren, utan resultat (någon som har den?), gjort tusen sit ups (jag ljuger) lämnat in en massa junk på Myrorna, flanerat runt i butiker och fallit för frestelser. har till exempel köpt brun-utan-sol. varför? vet inte, för pigmenten i min hud är superkänsliga för sådant och jag blir alldeles smutsflammig, men jag tänkte att det kanske var bättre att vara fet, obeläst och orange än fet, obeläst och blek. har även köpt praktiska förvaringspåsar och en klänning som jag definitivt inte behöver, men herregud, vem gör?

som nästa steg i min självständiga singelhelg ska jag läsa klart en bok, dricka mer vin i badet, använda en pimpsten för första gången i livet och röka en cigarett endast iklädd militärjacka. ni hör ju själva. en helg i sus och dus. tänker därefter vägra att gå på någon av de fester jag är bjuden på. kanske ta en öl på någon blåsig och regning uteservering i stället. tror att det är vad Carrie hade gjort.




*en enkel till antibes - sjukt ojämna skådespelarinsatser, fin historia men inte värd att spendera tid på.
jag saknar dig - som jag fortfarande vill ska heta jag saknar dig, jag saknar dig, även den ojämn i skådespeleriet, men bra och gör ont där inne i bröstet och varje gång någon i filmen grät så grät jag med.

när man har ett knegarjobb

och så står man där efter en tvåtimmarsrush med svettpärlor på överläppen och i nacken, och det enda man tänker på är hur kissnödig man är och man ska precis springa iväg till toaletten när den där gästen kommer släntrande och beställer en latte (alltid latte, alltid dessa jäkla latte) och man säger "javisst!" och snabbt som blixten fixar lisa lightning en latte, placerar den på bardisken där plånboken redan ligger, och gästen säger "tack!" men ser plötsligt en kollega som hon bara måste prata med och så vänder hon sig om och man lutar sig demonstrativt lite över disken, fortfarande med handen runt pappmuggen, men gästen babblar och man börjar plocka med saker för att tiden ska gå och man torkar lite bänkar, lägger papperspåsar och servetter i högar, putsar ångröret en extra gång och håller på att kissa på sig. och man ställer sig vid disken och hrrmm-hrmm-ar, men gästen står med ryggen mot, och hon pratar och gestikulerar och efter fyra minuter kommer ett gäng andra kunder och DÅ säger lattegästen "nämen oj, har jag inte betalat? här står jag och snackar!" och så slänger hon upp jämna pengar, tar kaffet och går. och så har man missat chansen till kisspaus eftersom kön byggs på, som vanligt, och när man efter en timme får en lugn stund igen så har man glömt vad det var man skulle göra eftersom huvudvärken trummar sönder baksidan av ögongloberna och benen känns som spagetti av betong.

ja, ni vet hur det är.


en viktig sak att minnas som konsument är att en ensam kund är också en kö för den som jobbar.

en annan viktig sak att komma ihåg är ATT MAN INTE BEHÖVER VARA SÅ JÄVLA DRYG OCH LÅNGSAM BARA FÖR ATT MAN SJÄLV HAR ALL TID I VÄRLDEN OCH HAR HUR MÅNGA SATANS KAFFERASTER SOM HELST!!!!


det var bara det jag ville säga...

domestically disabled

det händer att jag inte städar. att jag låter tvätten samlas på hög på sovrumsgolvet (den rena ligger kvar i tvättpåsarna, ovikt och ouppmärksammad), disken travas på diskbänken, dammråttorna dansa salsa i varje vrå och badrumsspegeln täckas av tandkrämsstänk. det händer att jag ligger i soffan, ser tusen avsnitt av en TV-serie och tänker på förfallet runt omkring mig.

och då händer det att jag försöker rättfärdiga det. att jag tänker att det är starkare av mig att låta bli att städa, sortera och skura. för jag är ingen piskad kvinna. jag tänker att ingen minsann ska komma och säga till mig att jag måste vara husfru i alla lägen eller att det är en skam att stänket från den där bolognesen inte blivit upptorkat på tre dagar. jag intalar mig att jag är en riktig kvinnosakskvinna; en sådan som njuter av livet och inte gräver när sig i det yttre, i hushållssysslor eller livsstilspetitesser.

sen mår jag dåligt, dricker beskt, svart te och gömmer mig och mina fläckiga mjukisbyxor under filten.


varje gång jag faktiskt tar tag i allt det där som ska göras, putsar kaklet, bäddar rent och dukar fint, så mår jag plötsligt så mycket bättre. känner mig som en miljon dollars, skiner som ett ljus och tror att mina muskler kan välta bilar. trots att det där fröet på insidan talar om för mig att jag är bättre än så, att det är jag som räknas och inte min fläckfria toalett eller mitt glänsande kranvred.


är det inte hemskt sorgligt att vara så styrd av sin omgivning?